sneckenstrom

Varför så sorgsen ! "Ryck upp Dig" får man ofta höra. Jag vill inte ! Idag är en dag i moll. En lite stilla dag för eftertanke och kontemplation. Det är svårt att vara eftertänksam när man är uppspelt och glad. Det går bara inte. "Man ska ha balans i livet" sägs det. Innefattar även det nedstämdhet och eftertanke ? När allt är vitt så ser man inte konturer och skuggor så bra. Man blir bländad av allt det ljusa. Det kan rent av vara obehagligt med för mycket ljus. För mycket mörker är inte heller bra. Men mörkret kan också blända. Alltför mycket vitt gör mig illamående, det är som att ha ilningar i tänderna fast värre. Det skär i synnerven, försök stirra in i solen. Mörkret kan vara befriande efter en lång solig dag. Om man skall åka långt i bilen och lyssnar på glad musik för länge händer tre saker. 1: man kör för fort, 2: man äter en massa godis, 3: man stänger till slut av musiken. Lite långsam sorgsen musik i moll är perfekt. Bilen blir en sorts tempel, man mediterar. Resan känns kort och man kommer fram utvilad. Kan tänka mig att resande förr i tiden hamnade i någon sorts meditativt tillstånd eftersom resorna ofta tog lång tid. Man kopplade av. Mörkret, tystnaden och moll är en del av människan. Ta vara på det !

Funderar kring livet och döden. Dessa tankar kommer oftare och oftare. Har förmodligen med att man åldras. Det känns i kroppen men i huvudet är jag ung. Märker dock att jag inte är lika hungrig längre. Pengar, ära och berömmelse känns inte lika viktigt längre. Det diskuteras dock väldigt lite i medier om åldrandet och vad som händer i hjärnan. Ämnet ter sig nästan tabu. Läser man tidningar som Amelia och Vecko Revyn och för den delen dagspressen finns det hur många artiklar som helst om hur man håller sig ung. Hur man tjänar storkovan på börsen, om entreprenörskap, wellness, träning, resor mm. mm. "Bästa resmålen" skriker kvällstidningarnas tablåer. Nya rön kommer ständigt, ät inte fett, ät fett, ät grisfett, ät inte bl.a, bl.a. Ett sms piper i mobilen, ät åsnefett.  De flesta har en mobil, nåbarheten har inga gränser.
Jag tillhör den generation som upplevde IT-boomen, mobiltelefongenombrottet på 80 och 90-talet. Allt snurrade fortare och fortare. Vi tvingades leva med omstruktureringar, ideliga uppgraderingar av datasystem, lära nytt, ständigt ringande mobiltelefoner, nya rön, ändra, ändra, ändra.........Ständigt nåbar, service, reklam på TV:n.

Pust, nu längtar jag ut i skogen. Till tystnaden. Till friheten. Till stabilitet utan förändringar hela tiden. Till tid som varar och räcker till eftertanke. Till att dagdrömma utan att få dåligt samvete. Till att få åldras till den människa jag blivit.

Den rotlöshet som jag känt beror på det liv jag levt, den människa jag varit, då. Även om dagspressen matar oss med tips om hur vi förblir unga så kommer vi att förr eller senare dö. Livet är en process med dåliga odds, döden tar oss förr eller senare. Till och med den moderna psykologien manar på oss att fortsätta i oavbrutet tempo genom att få oss att glömma dagens stress. Medveten närvaro (mindfullness) skall få oss att känna "just nu känns det bra". Carpe Diem står det över allt, helst skall man ha det gjutet i betong någonstans. Fånga dagen, det är väldigt kortsiktigt. Människan har alltid fått planera för att överleva, lägga i ladorna för att ha mat till vintern. Planera vårbruket, ge sig ut på jakt. Endast tiggare, luffare, tjuvar och särskilt välbeställda kunde ta dagen som den kom. Dessa kunde gå norrut när vinden blåste nordan. De ansågs som bohemer av samtiden. Idag är vi alla luffare i vår tid. Vi kastas hit och dit. Någon långsiktighet verkar inte finnas. Företag drivs för att kortsiktigt visa vinst så att affärsänglar som Christer Gardell kan optimera och sedan sälja med vinst. Kortsiktiga vinsthemtagningar på bekostnad av långsiktighet och stabila ägare som vurmar för personal och varumärke. Politiker som lovar en massa under valarbetet, givetvis för att trygga sin försörjning i 4 år till. Oljebolag som tar otroliga risker för att pumpa upp olja så att aktieägarna blir glada en kort stund.

Vem är jag ?

Den frågan borde alla ställa sig då och då. Man är inte samma person genom hela livet. Det krävs eftertanke och tid för att ompröva sig själv. Ensamhet är viktigt. Att våga vara ensam ,släppa fram glädje, dysterhet och mörka tankar.
Genom att ompröva sig själv vinner man sig själv. Då kan man också fatta livsavgörande beslut. Våga stå för sin åsikt, sitt utseende, sina dåliga sidor man ibland måste försvara. Jag är ju ändå jag med det bagage som varit med på resan. Avboka resan till Kreta, stäng in Dig och gör Ditt livs resa. Det kommer att bjuda på både himmel och helvete men hem kommer du starkare.

Under min uppväxt ägde far en fastighet i centrala Lindesberg. I den fanns ett par kontor, en gynekolog med klinik och på toppvåningen några mindre lägenheter. I en av dem bodde min syster. Sedan gynekologen flyttat in drabbades fastigheten ständigt av stopp i avloppet. Bindor, tamponger, toalettpappaer och andra ting orsakade ständigt problem med översvämning i tvättstugan som följd. Varje lördag under en tid ägnades åt dessa stopp i avloppet. Detta tärde hårt på mitt 14-åriga sinne. Blodiga tamponger och toapapper är inget som ligger varmt om hjärtat i den åldern. Överhuvudtaget alla kroppsvätskor är vidriga i puberteten. Som vanligt hade min moder dukat upp en överdådig frukost denna ljuvliga sommarmorgon. Ägg, bacon, stekt potatis, aladåb och andra läckerheter var samlade på köksbordet. Fåglarna kvittrade och jag funderade på vad för illdåd som kunde åstadkommats denna frihetens dag. Hör då min pappa säga "Gusse". Jag kallades nämligen Gusse endast då något arbete skulle utföras. Min syster kallades "Tette", hon hade nu flyttat hemifrån så alla pappas trevliga arbetsuppgifter hamnade på mig. Jag var ju dessutom pojk. "Det är stopp i avloppet, vi får sticka ner till Skolgatan efter frukost" sa pappa. Mitt tidigare goda humör sjönk till froststräcket. Inte nu igen, tänkte jag. Visste nu att avlopp är äckligt och att rensband är ett sattyg. Hur man än bär sig åt hamnar något klet på en själv. Denna dag skulle dock bli annorlunda. Mitt humör var på nollsträcket när pappa rattade Volvon till Skolgatan. När vi kom fram beordrades jag upp till gynekologen, syrran och övriga hyresgäster för att informera om att avloppet tills vidare var obrukbart. Fick tag i alla utom syrran, ingen öppnade hos henne. Hon var formodligen hos "Träballe". Hennes pojkvän Johan hade gjort en träsnopp i träslöjden i mellanstadiet och kallades efter detta "Träballe". Om man sa Johan visste ingen vem det var. Vi skulle så småningom träffa på en "Svängballe", men det är en annan historia. Väl nere i källaren skruvade pappa loss inspektionsluckan på huvudröret. Fastigheten var gyggd på 1880-talet varför rören var rejäla. Inspektionsluckan var gjord av gjutjärn och var fäst med minst 8 stora bultar. Pappa ropade sakligt "rensband" ungefär som kirurgen som ber sköterskan om instrument. Jag hakade av ca 1,5 meter rensband och gav pappa änden. Pappa kikade neråt i röret samtidigt som en spolning med vatten träffade honom i nacken. Reaktionen uteblev icke, "har du inte sagt till alla att avloppet är avstängt" skrek pappa hysteriskt till mig. "Jo" svarade jag. "Men varför i helvete spolar det då ? " kontrade han. "Inte fan vet jag" svarade jag och mitt sedan tidigare dåliga tonårshumör sjönk ytterligare. Jag skickades bryskt på en informationsrunda till i huset. Min syster öppnade nu yrvaket dörren, förmodligen var det hennes morgonurin som träffat pappa i nacken. Någon information om detta vidarebefordrades dock ej till min blöte far. Informationen hade nu i alla fall nått alla husets invånare. Mitt humör var dock iskallt. Pappa hade inköpt en pumpbar kanon för att kunna skjuta loss täppta rör. Jag beordrades att pumpa upp kanonen, dock max till det röda stecket på manometern. I tron om att jag själv skulle få avfyra kanonen pumpade jag villigt. Vid avfyringsögonblicket bestämde dock far att det var bäst att han skötte det tunga artelleriet. Mitt humör var nu under minusstrecket. Efter att kanonen avfyrats i huvudkanalen utan resultat skulle ett nytt försök göras i angränsande toalett. Jag beordrades på nytt att pumpa. Jävlar vad det pumpades, mätarnålen passerade rött med marginal. Pappa hade nu förberett avfyring i toaletten med trasor som packning. "Har du pumpat ordentligt" sa han. "Bäst jag pumpar lite till" svarade jag. "Bra" svarade pappa. Jag pumpade så svetten lackade, alla säkerhetsfaktorer hade förmodligen passerats för länge sedan och jag fortsatte pumpa i rent raseri. "Är du inte klar än" skrek pappa innifrån toaletten. "Nu är det klart" svarade jag. Mätaren hade passerat rött och börjat om igen. Pappa tittade på mätaren och sa "den är inte klar". Jag svarade inte utan pumpade till dubbelt rött. Gav sedan kanonen till pappa. Pappa stoppade ner avfyringsröret i toaletten  och tätade med ytterligare trasor. Tänkte för mig själv att det nog inte var så hälsosamt att stanna kvar på den trånga toaletten, utan går ut och väntar. Hör min pappa skrika "skott kommer" på militärvis. KAAAAAA BOOOOOOOOOMMMMMM, en kaskad av vatten sprutar ut ur toalettdörren. Det blir dödstyst. Försiktigt kikar jag in. Min far står på alla fyra med huvudet ner i toaletten. Vattnet forsar ifrån tak och väggar. Chockat tittar han upp med toapapper hängande i glasögonen. Jag börja skratta hysteriskt. Då hör vi ett märkligt ljud. Ssssrrrrrkkkkkkkrrrppppppaschhhsssssvvvtt........... En grå massa rinner sakta ur det tidigare öppna inspektionsluckan. Jag skrattar hysteriskt, pappa jagar mig ut ur källaren med toapappret fladdrande i glasögonen. Jag springer hela vägen hem med ett leende. Efter detta kan jag inte påminna mig att det någonsin var stopp i avloppet igen. Jag blev i alla fall inte inblandad, inte pumpkanonen heller.

Friluftsliv och trädgårdsarbete var inget man tog sig an med glädje i familjen. Min mamma försökte några gånger att odla gräslök och sallad. Kan dock inte komma ihåg att det någonsin blev något av det. I mitt minne finns endast två tillfällen som vi kom i närheten av friluftsliv. Första gången var när jag under sommarlovet följde med pappa på affärsresa till Helsingborg. Resan ifrån Lindesberg som på den tiden var hemmabas till Helsingborg startade tidigt på morgonen. Resan avverkades med endast ett stopp i Traryd. Där tömdes blåsan och en snabb kaffe intogs. Snart nalkades vi Helsingborg. Pappa skickade ut mig på stan och försvann ner mot hamnen där någon affärsbekant mötte upp. Vi skulle sedan träffas vid färjan. Vid tretiden kom pappa, ca. 1 timme försent. Inget ovanligt, snarare vanligt. För sent existerade nämligen inte för pappa så länge han själv var sen. Däremot om någon annan var sen så var man en djävla träbock som inte kunde klockan. Nåväl, pappa var på gott humör, affärsmötet hade säkert gått hans väg. Pappa blåste iväg upp mot Höganäs. Efter Höganäs åkte vi småvägar, pappa berättade glatt små anekdoter om tokiga åkare. Plötsligt stod det "Jordgubbar -Självplockning". Pappa stannade och sa "vi plockar lite". Jag trodde han skojade. Han hade blivit naturintresserad helt plötsligt. Ja, hörde jag mig själv säga. En stor gumma gav oss en back var, fylld med enliters kartonger. Pappa for iväg ut på fältet. Solen stekte och jordgubbarna var kladdiga, men ruskigt goda. Pappa smackade lyckligt. På varje gubbe som hamnade i kartong hamnade nog 5 i munnen på honom. Efter sisådär 15-20 minuter hade pappa plockat en liter och ropade på mig att vi skulle åka. Gumman stirrade på vår ansikten och röda munnar. Vi hade fått ihop tre liter. Pappa tackade och betalade, sedan for vi vidare i det ljuvliga landskapet. Med nedvevade fönster susade vi fram på smala vägar ätandes jordgubbar. Plötsligt ökade pappa farten avsevärt. Jag tittade på honom och han såg märkbart sammanbiten ut. "Vi måste hitta ett hotell" sa han. "Men klockan är ju bara halv fem" kontrade jag. "Jag måste på toaletten" sa pappa med blodsprängda ögon. Volvomotorn ylade på fullgas, motorn varvades ut på alla växlarna för att högsta möjliga fart skulle nås. Den smala vägen blev ännu smalare. Den så ljuva färden genom det vackra nordskånska landskapet började likna en skräckfärd. Vi nalkades nu Ängelholm. Pappa pustade och stånkade när naturkrafterna ansatte honom. Plötsligt stod det hotell på en skylt. Pappa beordrade in mig för att kolla om det fanns tillgängliga rum. Det var fullt. Med panik i blicken rivstartade pappa. Volvons alla fyra cylindrar pressades till det yttersta. Det skrek i däcken när pappa styrde bilen genom kurvorna. Jag vrålade till pappa för att överrösta motorvrålet "det stod pensionat på skylten vi passerade". Pappa hävde sig på bromsen, alla fyra hjulen låste sig. Med ett rasslande fick han i backen medan bilen fortfarande for framåt i avsevärd fart. Att växellådan klarade denna bryska behandling är ett underverk större än pyramiderna. Jag skickades in i foajen för att fråga om rum. En äldre herre kom hasande i korridoren och upplyste om att man måste boka i god tid. Jag sprang ut till pappa och lämnade meddelandet. Pappa blev blindtokig och for ur bilen utan att stänga dörren. Svetten rann i hans ansikte när han stelt sprang in i pensionatets foajé. Den äldre mannen tittade förbryllat på min pappas märkliga gångsätt. Innan mannen hann öppna munnen flåsade pappa. Vi måste ha ett rum, det är akut. Mannen började återigen förklara att man var tvungen att boka i god tid. Pappa stirrade galet på honom med sina blodsprängda ögon. Mannen gav upp, förmodligen av skräck. Ni får ta rum 19 i källaren. Får jag nyckeln sa pappa och slet den ur näven på mannen samtidigt som han beordrade mig att hämta bagaget. När jag kom in igen följde mannen med mig till rummet eftersom vi inte checkat in enligt reglerna. Mannen öppnade dörren och då hördes en brakskit ifrån toaletten samtidigt som en märklig suck hördes ifrån toaletten. Mannen tvärnitade och försvann ut i korridoren igen. Pappa blev efter en stund normal igen. Gud ske pris.

Andra gången vi kom i närheten av friluftsliv var när jag följde med pappa på affärsresa till Jämtland. Pappa skulle besöka företagets kontor i Östersund. På vägen upp fick pappa för sig att vi skulle åka till Grövelsjön. Jag hade nämligen tagit med mitt nya fiskespö. En splitterny abumatic 160 satt på spöt. Fram på eftermiddagen kom vi fram efter att pappa kört som en galning på smala fjällvägar. Han hade en ny Volvo 245:a i televerkets oranga färg. Bilen hade överväxel med knapp. Tydligen skulle man köra fortare än 100 km/h innan överväxeln petades i. Vi checkade in på vandrarehemmet i Grövelsjön. Pappa fixade med damen så vi fick sängkläder. Medan pappa tog en tupplur tog jag med mig spöt och gick på upptäcktsfärd. Fick så småningom en liten öring som återbördades eftersom fiskekort saknades. På morgonen fortsatte färden på småvägar. På morgonen säger pappa att vi skall upp på fjället. Han verkade vara vid sina sinnens fulla bruk, jag skakade på huvudet och snurrade med fingret runt örat. Han hade blivit galen. I funäsdalen bunkrade vi mat för turen. Bröd, korv, choklad och coca-cola. När vi så småningom nådde Flatruets topp satte vi oss bakom en jättestor sten och åt. Det blåste nämligen kallt och vi hade inte riktigt rätt klädsel för fjällvandring. När vi satt där, jag min min svarta skinnpaj med en vit dödskalle på ryggen och tajta jeans. Pappa iförd blå kavaj och ljusa gabardinbyxor. Plötsligt dök annat gäng fjällvandrare upp. De tittade storögt på oss och en liten skinntorr gubbe frågade om vi behövde hjälp. Pappa skakade på huvudet och pekade på den orangefärgade Volvon han snyggt parkerat bakom den stora stenen. De fnös och fortsatte sin vandring. Förklaringen är att det går en väg rätt över flatruet, faktiskt Sveriges högsta väg, över 1000 meter om jag minns rätt. Pappa hade kört av fjällvägen och ut på fjället en bit och parkerat. Efter en stund blev det för kallt och vi packade in oss i bilen. Pappa ökade värmen, la ur växeln och rullade ner för fjället, under tiden sjöng han högt "det är så hälsosamt och stärkande i fjällen, när man bara sitter inne på hotellen"...........

Tanken med den här bloggen är egentligen att vara väldigt seriös. Ibland bidrar dock omvärlden med uppslag som omöjliggör all seriositet. I ren och skär ilska känner man jag att budskapet måste ut. Igår på väg hem ifrån jobbet stannade jag till på ICA för att handla lite mat. Kände mig trött och lite stressad. Rafsade raskt ihop det allra nödvändigaste för kvällen. Mjölk, ost, bröd, kaviar och ägg åkte snabbt ner i korgen, ville snabbt hem. Vid kassorna var det långa köer förutom vid självscanningen. Har dock inte riktigt vant mig vid tanken att gå runt med en hårfön i affären. Hamnade alltså i köerna vid de "vanliga" kassorna. Släpper ner korgen framför fötterna och puttar sen förstulet korgen framför mig varje gång kön rör sig med min bootsklädda fot. Märker snart att damen framför blänger på mig. Hon är ca 50 år, saknar underhudsfett, är hårt sminkad, kortsnaggad och förefaller inte haft roligt på den här sidan av millenieskiftet. Hennes stickande ögon stirrar djävulskt på mig varje gång foten puttar fram korgen med ett fräsande ljud. För att testa puttar min fot korgen lite retsamt i sidled några gånger för att kolla om hon reagerar. Det gör hon. Nu synar hon mig ifrån topp till tå och jag ser på hennes blick att hon finner mig "sluskig". På fötterna sitter ett par boots i ormskinn, på benen finns ett par lortiga jeans efter dagens arbete och på kroppen en skjorta med foder som sett sina bästa dagar. Mitt ansikte är lite skäggigt, stubbigt. Ofrivilligt ler jag mot henne. I mitt sinne hade jag önskat att några tänder saknats och att en stor snus skulle hängt lite lojt under överläppen. Nu har jag ganska bra tandstatus enligt min tandläkare, har inte haft hål i tänderna sedan nio-årsåldern och snus är rätt läbbigt. Efter en evighet kommer vi fram till bandet, min fot har då puttat korgen flera kilometer i olika riktningar. Om hennes blick varit pansarbrytande laser hade min kropp skurits i tärningsstora röda köttbitar. Hon parkerar noggrannt vagnen bredvid bandet. Slänger en dödande iskall blick på mannen framför som inte lägger upp den här träbiten som markerar en ny kund. Hon tar den demonstrativt och smäller den i bandet och stirrar hysteriskt på mannen i några sekunder. Sen börjar streckkodsproceduren: ner med handen i korgen, upp med varan på bandet, varan synas för att lokalisera streckkoden, varan läggs mitt på bandet med streckkoden emot kassörskan. Efter en evighet ligger varor spikrakt mitt på bandet med streckkoden emot kassörskan. Hälften av varorna finns då fortfarande kvar i kundvagnen. Jag stirrar häpet med en stigande irritation på händelseförloppet. Funderar på om hon ställer varorna hemma på frukostbordet med streckkoden emot sig. Sen kommer tanken "tänk om jag måste ha sex med henne". Fantiserar om att snorre är utrustad med streckkod, varje rörelse in och ut registreras i hennes inbyggda sträckkodsläsare. När det är färdigt kommer det ut ett kvitto ur hennes sammanpressade läppar med antal rörelser, frekvens och magnitud. Jag vaknar upp ur fantasierna. Mannen framför har för länge sedan packat sina kassar och lämnat butiken. Ser nu att kassörskan irriterat får vända på alla varor, streckkodsläsaren sitter mot kunden. Anar att ilskna damen upptäckt att hon lägger streckkoden åt fel håll. Hon fortsätter ändå ståndaktigt på samma sätt med streckkoden emot kassörskan. Nu blänger kassörskan på ilskna damen. När sista varan omsorgsfullt placerats på bandet tittar hon uppfodrande på mig och lägger mellanklossen med en smäll på bandet. När hennes varor rullat fram en halvmeter tar jag min korg och häller den på bandet. Ost, mjölk, ägg, kaviar och bröd dunsar ner på bandet i en stor hög. Kassörskan flinar illmarigt med plirande ögen på mig och vi stirrar sedan gemensamt på ilskna damen för att se reaktionen. Hennes hela tiden ihopknipna mun gapar och hennes ögon stirrar på högen, sedan mig, sedan på kassörskan och sen på kunden bakom mig. Vi ler mot henne.