sneckenstrom

Julen är speciell och viktig för många människor. Har förstått när jag pratar med andra människor att min syn på julen är lite speciell. När man har barn är det viktigt att fira jul, det är för deras skull. Det är också viktigt att fira jul för leksakshandlarna, elektronikhandlarna, korvhandlarna, grisuppfödarna, grönkålsodlarna m.fl. skull. Det gäller ju att det blir en riktigt kommersiell jul, en scheissebillig jul. Fira en bra jul, endast 9998 kr. Var har Jesusbarnet tagit vägen ? Slädar, sparkar, vargskinnspälsar och julgröt verkar höra till det förgångna. Endast glöggdoft verkar finnas kvar, traditionsenligt. När jag var liten firade vi en traditionsenlig jul på vårt sätt. Jag skall nu berätta om när mamma försökte bryta en god gammal tradition, hujeda mig !

Juldagsmorgon började oftast vid niotiden med en rejäl frukost. Stekt ägg, prinskorv, julskinka, aladåb, tunga och kalvsylta stod framdukad när pappa vrålade ”maaaat, vi har bråttom”. Huset stod pyntat med girlanger, nya julgardiner, vit filt mellan fönstren i matkällaren fanns olika sorters öl, julmust, Fernet Branca, OP Andersson, grön Chartreuse ibland även gul, cognac, whiskey och det viktigaste av allt: Strega. Strega går som en grön tråd genom alla ungdomens jular, man kanske skall säga en gul tråd istället. Nåväl, alla delikatesser spolades snabbt ned med kaffe och choklad. Här var det bråttom. Med militära kommandon lastades bilen med såg, yxa och en liten släde. Klädseln inspekterades under en liten militär uppställning utanför garaget. Mamma först med minkpäls, rävmössa och passande högklackade skor. Hon var även insmord i ansiktet med Oil of Ulay. Läpparna var noggrant infärgade och kammat, papiljotterna var urtagna. Syrran iklädd sin varmaste kofta samt gummistövlar och jag i min svarta skinnpajj. Detta år lastades hela det stiliga sällskapet in i pappas bajsbruna Mercedes 240 diesel. Denna bil trodde jag länge skulle bli vår sista. Många böner lästes tyst i denna bil under pappas omkörningar. 58 hästkrafter i 2,5 ton plåt ifrån Stuttgart ger inte någon enorm acceleration. Pappa utövade därför en egen körteknik som i princip innebar att gaspedalen var pressad emot durken under hela färden. Endast hinder som älgar, äldre damer och ordningsmakten kunde få min fader att skicka en signal ifrån förlängda märgen ned till gaspedalsfoten så att farten avtog något. Många trafikanter fick i panik kasta sig åt sidan medan bilen långsamt passerade en långtradare på vänster sida genom en skymd kurva. Detta fordon om det fortfarande finns kvar torde nästan vara lika heligt som Skara domkyrka. Lika många uppriktiga böner om nåd tror jag inte lästs i någon kyrka som i detta fordon. Detta under att min far med stel blick, krampaktigt kramades ratten stirrat ut genom framrutan med stelt höger ben. När man efter nästan en minut tiggt och bett på vänster sida om ett ekipage från ASG och bilen långsamt styr tillbaka på rätt sida känns det nästan som att återuppstå ifrån det döda. Tror att mina tankar om att läsa teologi föddes i den bilen. Det stiliga sällskapet satt nu på julaftons förmiddag inlastade Mercedesen. Motorn hostade igång och färden ställdes mot närmaste skogsområde med gran. Radion ställdes in och julmusik strömmade ur högtalarna. Detta var innan Carola och Peter Jöback whalat sönder alla julmelodier, det gick att sjunga med och tralla utan att rösten bröts i falsett i ett hopplöst försök att sjunga med någon kyrkokör med såsomihimlenkomplex. Mellan julmelodierna talade Hasse Tellemar med lugn röst till oss. Detta år styrdes resan mot väster. Färdriktningen gick i fyraårscykler, d.v.s. att det var fyra år sedan vi sist åkt mot väster. Torphyttan passerades och det första lite avskilda skogsområdet närmade sig. Detta året var det glashalt. Det hade varit många minusgrader under lång tid och sedan hade det regnat. Skogsvägarna var isbanor. I ett litet skogsområde i närheten av Järnboås hittade den kräsna gruppen en fin julgran. Under diktatoriska former beordrades yxa och såg fram varvid sällskapet vadade in i skogen. Skorna fylldes med snö och mammas frisyr förstördes av nedfallande snö. Pappa som utbildat sig på skogsmästareskola gav högljudda instruktioner under det att jag på alla fyra frenetiskt sågade i den stackars granen. Granen föll som en fura med mig under. Granen lastades på släden under det att jag fick ta emot kritik om att snittet inte låg rätt. En lång föreläsning följde nu om skogsvård. Radion spelade Räven raskar över isen då Mercedesen stånkade uppför en lång backe, pappas föreläsning hade precis avslutats med ”Amen”. Plötsligt ändrades motorns ljud, däcken började slira och hastigheten avtog. Bilen började glida baklänges på sidan nedför den ishala backen. Hastigheten ökade under det att mamma började yla ”iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii”, syrran ylade ”aaaaaaaaa”. Pappa försökte hjälplöst vrida ratten i olika riktningar, en liten svettpärla pressades fram när han skrek ”håll i Er, vi sjunker”. Bilen gled av vägen och hamnade hängande ner i ett dike. Alla försök att komma loss var lönlösa. Detta var på den tiden då det inte fanns mobiltelefoner. Här satt nu fyra personer i en bajsbrun Mercedes med en gran som stack ut ur bakluckan. En bil närmade sig efter en stund. På sidan stod det ”Skogsmästare”. Pappa fick nu något religiöst i blicken samtidigt som han pressade fram ”helvete”. Den barske mannen klev ur samtidigt som han intensivt stirrade på granen som hängde ut ur bakluckan. Han gick fram till pappa och frågade var vi köpt den. Intensivt kände jag att detta var orätt. Jag hörde inte vad pappa svarade. En bit ifrån såg jag och syrran hur pappas mun oavbrutet rörde sig. I början med visst gestikulerande, nästan på franskt manér. Efter en kvart av munrörelser ifrån min pappas sida fick mannen något tomt i blicken. Han började nu röra sig lite försiktigt baklänges samtidigt som han stirrade hjälplöst mot sin bil. Efter ytterligare en halvtimme hade han dragit upp Mercedesen på vägen, bockat och önskat oss en trevlig resa hem. Det sista jag hörde innan pappa snabbt slog igen dörren var ”kör försiktigt”. Pappa stämde nu upp i Evert Taubes lilla sång ” Du lilla gran så söt och fin, du luktar kåda och terpentin. Vill ingen ha Dig så får jag ta Dig.........”. Sången fortsatte under hela vägen hem med endast avbrott med utrop såsom ”så ska slipsten dras” eller något annat passande som jag nu glömt. Hemma påbörjades nu julstöket, lite försenat. Granen pyntades raskt och traditionsenligt gick proppen när mamma satte på dammsugaren för att ta bort granbarr. Traditionsenligt kalabalik utbröt då ingen i julmörkret kunde hitta passande propp. Efter att jag skickats till macken för att köpa proppar kunde nu julen fortsätta.

Påföljande år då aladåb, skinka, tunga mm. intagits på julaftons morgon och vi gjorde oss redo för att i år åka österut kom chocken. Mamma meddelade allvarsamt att hon i smyg köpt en gran. Hon hade kört hem den på cykeln i smyg. Pappa, syrran och jag tittade chockade på varandra. Vad i helvete. Så kan man inte göra. En tradition är en tradition. Pappa uttryckte sin vrede över danska julgranar och deras okunskap inom skogsnäringen. Han framförde också synpunkter över granhandlarnas girighet och brist på seriositet. Enligt rykten var många på gränsen till kriminella. Syrran menade att mamma inte förstod allemansrätten. Det hela slutade med total polsk riksdag. Jag, syrran och pappa åkte ut och ”hämtade” en gran traditionsenligt, under tiden pyntade mamma den inköpta. Detta år gick inte proppen. Nu var två traditioner brutna. Året efter vågade inte mamma köpa gran, färden gick norrut. I området kring Snuggan hämtades en gran. Den pyntades och när barren skulle sugas upp gick proppen. Ordningen var återställd. Traditioner skall hållas och hör sen !

God Jul önskar jag Er allihopa.

Jag vill inte, JAG vill inte, jag VILL inte, jag vill INTE. Det är så starkt, det är så klart. Jag vill helst inte betala skatt. Inser dock att man måste betala lite skatt för att få alla samhällsfunktioner att fungera, men helst så lite som möjligt.

Partille kommun har glädjande beslutat att sänka skatten med 10 öre nästa år. Det gör man utan att försämra servicen för invånarna. Fantastiskt bra !

Med stor förvåning och häpnad hopar sig protesterna. Läser insändare efter insändare där man protesterar emot skattesänkningen. Min första, enligt min mening, normala reaktion är att de som protesterar inte är läskunniga eller har svårt att förstå innebörden i orden ”skattesänkning”. De har inte tittat på Robin Hood på julafton och sett Kungen och ormen Väs orättfärdigt vältra sig i skattepengar.  Ilskan bubblar i mig, vilka idioter. Sansar mig och börjar fundera varför de vill betala hög skatt? Kan det möjligtvis vara mig det är fel på ?

Mona Sahlin hävdar att det är ”häftigt att betala skatt”. Vari denna häftighet består verkar dock mycket oklart. Rent av grumligt och dolt i dunkel som så mycket annat när det gäller skatter. Sossarna har under mer än 100 år ständigt höjt skatten. ”Nya Moderaterna” har nu brutit detta rekord i skattefrosseri. Långt mer än hälften av det man tjänar försvinner till staten. Notera att inga skattepengar är märkta för något speciellt ändamål, allt hamnar under statens inkomster oavsett om det är hundskatt eller vägavgifter. Märkligt enligt min mening och obegripligt enligt normal ekonomi. Jag avskyr ordet välfärd. Vad är välfärd ? Sossarnas välfärd innebär att jag skall ha det bra och någon annan betalar. Man hör ofta ordet reformer i skattesammanhang. Reform enligt SAOL är samhällsförbättring och i politiken betyder det skattehöjning.  Ordet reform gör mig nervös. Greppet om min egen plånbok hårdnar, knogarna vitnar. När en norrlänning börjar tala om reformer och välfärd innebär det att de som bor i södra Sverige skall plocka fram plånboken till någon obegriplig strukturlösning, t.ex. Bothniabanan. Man ser Lars Törnmans missbelåtna ansikte framför sig. Kalla kårar går efter ryggraden. Man känner iskylan ifrån Arktis och en intensiv längtan efter sol och bad i Grekland infinner sig.

Varför då dessa skattesänkningsprotester ? Kan det vara så att folk helt enkelt blev chockade av detta besked och på grund av chocken inte kan tänka klart. Eller har sossefieringen gått så långt att den grott in i vissa medborgare att det helt enkelt är otänkbart, onämnbart att sänka skatten. Skatterna måste höjas. Skatten är som ett svart hål, det suger i sig allt som kommer i dess väg. Eller är det så att man är en lite bättre människa om man vill betala mer skatt. Man blir en liten skattehjälte. Livsångesten minskar vid hög skattebelastning. Betala mer skatt och bli frisk. Låt Din kommunalpolitiker bränna skattepengar och känn hur bra du är. Eller är de som protesterar människor som inte betalar skatt. De försörjs helt enkelt av skattemedel. En skattesänkning kan då innebära att brödfödan försvinner. Ett reellt hot. Det gör ju som bekant ondast i plånboken. Eller är det bara politik ?

Så sist frågan, är det fel på mig ? Fungerar inte hjärnan som den ska. I min värld innebär hög skatt mindre vilja att arbeta. Varför ska mina pengar gå till den där jäveln som hänger utanför Systembolaget 6 dagar i veckan. Då ligger jag hellre på sofflocket.

För att göra alla nöjda så får man kompromissa. De som vill betala mer skatt gör det på frivillig basis. Inför en ny ruta på skattedeklarationen med benämningen ”frivilligt bidrag”. Vill man inte betala extra skriver man en nolla, vill man betala mer skatt fyller man i det belopp som plånboken tillåter eller belånar bostaden för att bidra. Alla blir lyckliga, hurra !

Jockmocksbussen


Tåget stannade med ett ryck. Jag klev ner på perrongen, ut i ett strålande solsken. Kylan bet lite i kinden, det gjorde inget, hela världsalltet öppnade sig med klar hög norrlandsluft. På skylten stod det Älvsbyn. Snabbt avfolkades stationsområdet, rökarna äntrade tåget och det rullade iväg norrut. Knatade iväg mot stationshuset, öppnade dörren till vänthallen. Inte en själ någonstans. Gick in på toaletten, borstade tänderna och tvättade hastigt av mig. Läste på biljetten: buss mot Jockmock avgång 09.15. Gick ut på gatan, hittade en nedriven skylt med texten Länstrafiken Norrbotten. Huruvida man skulle stå på höger eller vänster sida på vägen framgick inte, dock en hänvisning till www.lanstrafikennorrbotten.se. Plötsligt hörs ett avlägset dunkande, ljudet liknade det som kom ifrån fiskebåtarna i Västervik när jag var liten. Långt bort på raksträckan närmade sig sakta något rött. Ljudet tilltog i styrka när det röda fordonet närmade sig. Bilen var en röd Cheva pickup av 70-tals modell. I framsätet satt två bedagade norrbottningar som utan att dölja det stirrade intensivt på mig. När de passerade fortsatte chauffören att stirra ut genom sidofönstret samtidigt som bilen började avvika ifrån kursriktningen. När bilen var decimeter ifrån att tuffa av vägen girade den hastigt upp i färdriktningen igen. Bilen tuffade bort i horisonten och lugnet lade sig åter över Älvsbyn. Detta är en annan värld. Sällsynta fåglar stirrar man på. 10 minuter försenad ankom bussen. Jag äntrade den och visade mitt färdbevis. Chaufförskan tittade och sa sedan ”vars vill du gå av ?”. I Jokkmock svarade jag, ”men vars” ? sa hon. Jag stirrade oförstående på henne. ”Du kan säga till mig sen” sa hon och petade i en växel. Hon frågade alla som steg på samma fråga, de svarade t.ex. Storgatan, vid järnaffärn, eller ”någonstans vid Porjusgatan”. Vilken service, insåg jag, försök få en spårvagn i Göteborg att avvika ifrån rutten. Jag satt på sjätte raden i bussen. Längst fram satt 3 kvinnor. Ingen sa någonting på en lång stund. I Tväråsel stannade bussen plötsligt mitt ute på en öde myr. Inte ett hus så långt ögat kunde se. Ändå står där en kvinna i schalett. Hennes ålder är svår att bestämma, någonstans mellan 45 och 75. Med två viga gasellskutt hoppar hon på bussen. ”Fällforsen” säger hon. ”Ska hälsa på systern min, har int´sett ná sen de la om till högertrafik”. ”Då är det på tiden” svarar busschaufförskan världsvant. Kvinnans ögon plirar på de andra kvinnorna där framme, ”fint väder” säger hon. ”De ä inte sant” svarar en av kvinnorna på det där typiskt korthuggna Norrbottniska sättet. Tonen är en halv oktav för hög, nästan falsk, med ändå ren, på samma sätt som när Monika Zetterlund sjunger. Det lite nasala, men ändå kort avhuggna, som Visa från Utanmyra med kortare avhuggna avslut. Min nyfikenhet blir för stor, jag flyttar diskret två steg framåt i bussen för att kunna tjuvlyssna. Jag känner nu doften ifrån kvinnan, den är inte obehaglig men ändå pikant. Som ett fint vin med ett krescendo av aromer. Den här kvinnan har lärt sig att man inte slösar på det norrländska vattnet. Är man törstig kan man på sin höjd unna sig ett halvt glas iskallt vatten om dagen, inget slöseri. Tvättar sig gör man med kanna och fat. Hela kroppen nedsänks endast ett par gånger per år i vatten, då i Piteälven. Detta kan dock inte göras för ofta, man måste tänka på dem nedströms, de blir liksom känsligare desto närmare kusten man kommer. Risken är också stor att man lockar dit järv, björn och lo. Sådana bestar är säkrast att hålla borta. Det begränsade intaget av vatten gör att porerna endast producerar begränsade mängder svett och andra kroppsvätskor. Då i starkt koncentrat. Doften är aromatisk, man anar ett regelbundet men sällan tvättat kön, Roger Pontare, en stickande vinägerlik svettdoft som eggar alla receptorer i kroppen, man liksom häpet drar in luft, ungefär som om man sniffar på ammoniak. Det sägs att det var denna svettdoft som fick vikingarna att gå i spinn, när de gick  bärsärk i Bretagne. Man kan fortfarande se kvinnor med rött krulligt hår i dessa trakter. Umeå universitet har härlett dessa gener till Island och Sverige. Jag förstår att detta är unikt. Funderar en stund på att ringa Världskulturmuseet i Göteborg och tipsa om denna relik. Hennes doft borde konserveras så att framtidens människor också får uppleva denna unika norrbottniska kulturskatt.
Det blir tyst i bussen en lång stund. Vid Myrheden säger kvinnan plötsligt ”har du hört att Gilbert gömt brevlådan igen”. Jag spetsar öronen och får höra följande konversation (kom ihåg den korta avhuggna, en halv oktav förhöjda tonen):
-Int nu igen
-Han hade fått två räkningar samma vecka, han blev visst helt vild.
-Den nya brevbäraren hade kört in på gården och hittat brevlådan inne i ladugården, han la i posten där istället.
-Nääää
-Jo, när Gilbert upptäckte att han fått post i alla fall ringde han till Posten i Boden och skällde ut dem. Det är en mänsklig rättighet att slippa få post menade han.
-Det är inte första gången han tar in brevlådan. Förra gången sköt han med studsarn om den gula postbilen kom för nära huset. Då lyckades kommunalrådet Baggström prata honom tillrätta.
-Ja, och nu har Baggström gått hädan. Det var bara Baggström som kunde tala med Gilbert när han var på det humöret.
-Förresten är inte du fjölmänning med Gilbert.
-De säger det.
-Inaveln i Bredselstrakterna är vida kända. Ibland vet de inte ens vem som är mor till barnen.
-Jag tror jag är sjumänning mä han.
-Dessa gener.
-Undrar hur det slutar denna gång.
-Han tar nog sitt förnuft till fånga när utbetalningen av sjukpenningen uteblir.
-Mmmmm
-Nu ska jag av.
-Hälsa systera Di
-Det ska jag, om ho lever.
-Har du inte ringt och talat om att du kommer.
-Nä, det skulle bli en överraskning.
-Hej
-Hej

Jag satt som förstenad. Är detta nutid. Att detta var vildmark var solklart, det saknades mobilteckning, men att få uppleva detta. Jag log hela vägen till Jokkmock.

Jag vinglar oroligt mot restaurangvagnen. Vad skall SJ bjuda på till frukost. Bjuda på förresten, de tar rejält betalt för födan. Är duktigt sömnig efter en natt på en svart tunn plastbrits som förmodligen passat utmärkt i en fyllecell. Väl framme i restaurangvagnen luktar det gott kaffe. Botaniserar bland smörgåsar inslagna i plast. Renklämma skulle passa men väljer en ost och skinksmörgås. Plötsligt känner jag en doft. Doften förnimmer mig om Norrlands blöta myrar, kärr med orrar som spelar, fjäll, järvar och renspillning. På tungan känns en salt och bitter smak. Jag vänder mig om och ser en torr senig man iklädd en orange Helly Hansen. Han sveper hastigt förbi mig och beordrar med släpig norrländsk, men ändå uppfodrande röst ”kaffe”. Inget mer, det blir tyst. Damen framför mig stirrar förskräckt på mannen. Hon har också blivit brutalt omkörd i kön. Jag förstår att hon också uppfattat doften ifrån mannen. Mannen nickar när servitrisen utan ett andetag snabbt fyller en kopp. 20 kronor säger hon. Mannen stoppar liksom upp i förskräckelse över priset men samlar sig utan ett ljud och överräcker en knögglig tjuga. Mannen lommar iväg till ett bord med två män också som också är klädda i Helly Hansen. Jag beställer kaffe till min smörgås. Socker och en sked hämtas på en vagn och min blick söker efter ett ledigt bord. Det enda lediga bordet är bakom de tre Helly Hansen figurerna. Jag tvekar, ser att de som sitter bredvid på andra sidan öppnat fönstret. Jag går och sätter mig. Det starka goda kaffet dövar doftorganen lite. De tre männen samtalar om jakt. Tittar ut genom fönstret och ser myrar passera. Ibland passerar vi en nedlagd järnvägsstation. Smörgåsen smakar bra och jag börjar tjuvlyssna på männens samtal. De talar om jaktlaget. Den lite yngre av männen säger nasalt på norrländska ”har du någonsin sett  Veine skratta” han fortsätter och tittar uppfordrande på den doftande mannen ”du gick väl hela skoltiden tillsammans med han i  Baksjöliden. ”Jo” svarar mannen, det blir tyst medan han tar en klunk kaffe. Han stirrar ut genom fönstret med en blick som påminner om en spejande kattuggla. Han tar sedan fram en dosa röda lacket, knackar tre gånger på locket med knogarna. Öppnar sedan locket teatraliskt och greppar en enorm mängd snus som försvinner någonstans in i mannens huvud. Han vrider nu långsamt huvudet emot den yngre mannen, man förstår att han tänkt. ”Njaaaääää” säger han. Nog har han skrattat. Men det är ett tag sedan. Veine har in´t haft ett så lätt. Hans mamma var ett stenhårt fruntimmer ifrån Mossfjället. Hon bröt arm med karlarna och vann för det mesta. Veines pappa Egon var däremot en riktig lipsill och toffelhjälte. Egon hade dock oerhört kraftiga och livsdugliga sädesceller. Veine kom ifrån Storsel där grundvattnet lär vara bra för säden. Annars förefaller Norrland inte ligga i topp för produktion av livskraftiga sädesceller. En undersökning på Umeå högskola indikerar att den socialistiska läran som är vanlig häruppe i norr negativt påverkar den manliga fortplantningen. Det verkar som socialism leder till högre temperatur i skrevet på män varvid säden får sämre kvalité. Veine fick 11 syskon. Veine var avundsjuk på allt. Han var avundsjuk på lillasyster Elins underbett, han var avundsjuk på storebror Ulriks harmynta läpp och han var avundsjuk om någon fick stryk. Har man 11 syskon finns det mycket att vara avundsjuk på. De fick ofta stryk av mamma. Hade de inte gjort något så tänkte de hitta på något sa mamma Doris och slog med granris. Hon sjöng samtidigt som hon slog psalmen 504 Härlig är jorden skriven av dansken Bernhard Severin Ingemann. Doris hade en oklanderligt klar och hög stämma. Om hon tog i kunde man höra sången ända till Buskträsk, barnens skrik hördes bara till gården bredvid. Även Egon fick smaka på Doris granris. Egon gick ut för att plocka ris till Doris den 4:e april 1948, han kom aldrig tillbaka. Han flydde till Ryssland. Året därpå greps Egon av KGB och skickades till Gulag 14 i Sibirien. Egon levde lycklig där tills lägret slogs igen 1962. Strax därpå dog Egon. 1949 drabbades Doris av tuberkolosen och sändes till sanatoriet i Sollefteå. Då skrattade Veine för första gången. Den andra och sista gången Veine skrattade var 1951 då Doris dog. Det blev tyst en stund. Historieberättaren rättade till snusen. Jag hann uppfatta att det rörde sig i pannan strax ovanför högra ögonbrynet och att det vänstra ögat liksom försökte pressas ur ögongloben då han grävde med långfingret under läppen. Han greppade sedan kaffekoppen och sörplade belåtet i sig den sista slurken. Utanför fönstret passerade vi ännu en myr i morgonsol. Man anade att det skulle bli en riktigt fin dag.

”Ä de sant” sa den yngre mannen. ”Så sant som jag sitter här” svarade den myrluktande. Det blev tyst igen. De stirrade unisont med sina uggleögon ut genom fönstret och begrundade vad de hört. Då kom konduktören och ropade ”Älvsbyn nästa, nästa Älvsbyn”. Hastigt plockade jag ihop mitt bagage och begav mig mot dörrarna. Här skulle jag byta till buss den sista biten emot Voullerim. De tre männen satt då fortfarande tysta och stirrade ut genom fönstret begrundades historien om jaktlagskompisen Veine.

Tåget rullar igång med ett litet ryck. Hastigheten ökar när vi når Partille. Jag sträcker ut mig i nattkupén alldeles ensam. Tar fram den nyinköpta tidningen och bläddrar förstrött. Har hela kupén för mig själv. Har noterat att min sängplats är högst upp och funderar en stund på hur i hela friden man kommer upp. Det är en liggvagn för sex personer. Strax kommer konduktörskan och grusar mina fantasier om att få behålla hela härligheten för mig själv. Hon visar också stegen som ligger under sätet, undrar ändå hur jag skall bära mig åt. Hon svarar att det går säkert bra.

I Herrljunga stiger det på en man i jaktkläder. Han skall till Narvik för att jaga ripa. Han berättar att han är konsult, jävla blodsugare tänker jag. Han hjälper företagare med ekonomiska svårigheter. Vi samtalar lågmält, tåget gungar vidare norrut. Jag berättar att en gammal lastbil inköpts i Voullerim och att den skall köras hem till Göteborg. Han skrattar och plirar på mig som om jag inte var klok. Jag ser det dock som semester, har dessutom aldrig varit norr om Tärnaby varför det skall bli lärorikt. I Skövde kliver det på en yngre man med dotter i fyraårsåldern. En minst sagt livlig krabat. Pappan försöker tysta henne men lyckas dåligt. Konsulten blänger irriterat på henne, jag tycker dock att det är underhållande. Efter en stund lämnar konsulten kupén och går mot restaurangvagnen. Jag försjunker in i min tidning. Det är riktigt behagligt. I närheten av Örebro stiger ytterligare tre passagerare på. Jag börjar titta upp mot min liggplats, är inte britsen väldigt tunn ? Var är kudden ? Kommer remmarna som håller sängen att hålla för mina 100 Kg ? Magen kurrar, dags för lite mat. Travar iväg till restaurangvagnen, ser riktigt mysigt ut med sköna stolar och små bordslampor. En yngre man står i baren. Jag frågar efter menyn. På bred norrländska blir jag informerad ” du få ta mat därporta så micrar ja hen”. Vad i helvete ! Är SJ inte riktigt kloka ? Undrar om ordförande Adelsohn rest med nattåg. Hade jag vetat om detta så skulle jag tagit med matlåda. Väljer renskav med potatismos, lingon och en burk Sarek. Maten är helvetes varm, smakar heller inte mycket, tur att man får lingon och att det finns salt och peppar på borden. Sareken är dock kall och god. Den rinner girigt ner i min strupe. Beställer en till trots priset. Inser att det är bäst att vara lite lullig om man skall sova på den tunna madrassen med sex snarkande individer i kupén. Sitter och tittar ut i skummörkret, kroppen slappnar skönt av tack vare Sarekarna. Hur fan böjer men Sarek. I singularis är det givet men i pluralis ? Får ringa språknämnden. Får nu syn på innehållsförteckningen på micromaten. Förtjockningsmedel, emulgeringsmedel, E201, E12, E56, surhetsreglerande medel o.s.v. Jag äcklas !

Vid elvatiden går jag tillbaks till kupén. Mannen med barnet ligger redan. Konsulten har också trynat in. Han pustar på ett kul märkligt i sömnen. Munnen liksom plutar vid utandning och han ger ifrån sig ett högt pipande blåsljud. I regnskogen i Amazonas hade han smält in, dock inte i en av SJ:s sovvagnar som rusar fram i 160. Funderar på vad som hänt om man stoppat in ett sugrör i det lilla hålet mellan läpparna där blåsljudet uppstår. Förmodligen hade det fungerat som ljuddämpare. De andra tre i kupén samtalar lågmält om jakt. Jag funderar på om kläderna ska tas av innan man klättrar upp i slafen eller om det är enklast däruppe. Jag beslutar mig för att klättra upp. Det är trångt som i en sardinburk och varmt. Känner paniken närma sig när ena byxbenet inte vill släppa ut foten.  Svetten rinner och jag befinner mig i en helt omöjlig ställning när ytterligare en passagerare kliver in i kupén. Han tittar storögt min situation. Till slut har byxor, strumpor och tröja avlägsnats från kroppen. På rygg pustar jag lättad ut. De andra kryper också ner i sina kojer. Min mage börjar nu kurra på ett märkligt sätt. Inser att det är ett gasanfall. Jag klättrar ner och smiter till toaletten och drar av en brakskit i världsklass. Går tillbaks och hoppas att det inte kommer mer. När jag klättrat upp i överslafen igen förstår jag att det inte var en engångsföreteelse. Det trycker på utav bara den. Magen är i uppror, det kurrar och lever. Inte kan Adelsohns micromat redan gjorts sig påmind. Kommer ihåg dagens lunch på thairestaurangen ”Koh Lanta” i Surte. Beställde en extra stark ”nummel su med syckling” bestående av  hel thaichilli, vitlök, sötbasilika, galangal, morötter och rikligt med fisksås. Kan inte hålla på och springa på muggen hela tiden. Försöker lägga av en smygare. Resultatet är förödande. Det började bra med en susning men avslutas med ett gurglande underjordiskt läte. I mörkret hör jag någon säga ”fan vad äckligt”. Lukten påminner om lakrits och stall. Jag förfinar tekniken under natten. Om man ligger i framstupa sidoläge samtidigt som man pressar på magen och kniper försiktigt så går det fisa ljudlöst. Om man märker att det inte kommer att bli ljudlöst simulerar man ett astmaanfall. Lukten är dock svår att kamouflera. Man kan dock instämma med de andra och också ropa t.ex. ”vad i helvete”. På morgonen hade tre personer lämnat vagnen. Tur att jag inte behöver träffa dem igen.

Varför så sorgsen ! "Ryck upp Dig" får man ofta höra. Jag vill inte ! Idag är en dag i moll. En lite stilla dag för eftertanke och kontemplation. Det är svårt att vara eftertänksam när man är uppspelt och glad. Det går bara inte. "Man ska ha balans i livet" sägs det. Innefattar även det nedstämdhet och eftertanke ? När allt är vitt så ser man inte konturer och skuggor så bra. Man blir bländad av allt det ljusa. Det kan rent av vara obehagligt med för mycket ljus. För mycket mörker är inte heller bra. Men mörkret kan också blända. Alltför mycket vitt gör mig illamående, det är som att ha ilningar i tänderna fast värre. Det skär i synnerven, försök stirra in i solen. Mörkret kan vara befriande efter en lång solig dag. Om man skall åka långt i bilen och lyssnar på glad musik för länge händer tre saker. 1: man kör för fort, 2: man äter en massa godis, 3: man stänger till slut av musiken. Lite långsam sorgsen musik i moll är perfekt. Bilen blir en sorts tempel, man mediterar. Resan känns kort och man kommer fram utvilad. Kan tänka mig att resande förr i tiden hamnade i någon sorts meditativt tillstånd eftersom resorna ofta tog lång tid. Man kopplade av. Mörkret, tystnaden och moll är en del av människan. Ta vara på det !

Funderar kring livet och döden. Dessa tankar kommer oftare och oftare. Har förmodligen med att man åldras. Det känns i kroppen men i huvudet är jag ung. Märker dock att jag inte är lika hungrig längre. Pengar, ära och berömmelse känns inte lika viktigt längre. Det diskuteras dock väldigt lite i medier om åldrandet och vad som händer i hjärnan. Ämnet ter sig nästan tabu. Läser man tidningar som Amelia och Vecko Revyn och för den delen dagspressen finns det hur många artiklar som helst om hur man håller sig ung. Hur man tjänar storkovan på börsen, om entreprenörskap, wellness, träning, resor mm. mm. "Bästa resmålen" skriker kvällstidningarnas tablåer. Nya rön kommer ständigt, ät inte fett, ät fett, ät grisfett, ät inte bl.a, bl.a. Ett sms piper i mobilen, ät åsnefett.  De flesta har en mobil, nåbarheten har inga gränser.
Jag tillhör den generation som upplevde IT-boomen, mobiltelefongenombrottet på 80 och 90-talet. Allt snurrade fortare och fortare. Vi tvingades leva med omstruktureringar, ideliga uppgraderingar av datasystem, lära nytt, ständigt ringande mobiltelefoner, nya rön, ändra, ändra, ändra.........Ständigt nåbar, service, reklam på TV:n.

Pust, nu längtar jag ut i skogen. Till tystnaden. Till friheten. Till stabilitet utan förändringar hela tiden. Till tid som varar och räcker till eftertanke. Till att dagdrömma utan att få dåligt samvete. Till att få åldras till den människa jag blivit.

Den rotlöshet som jag känt beror på det liv jag levt, den människa jag varit, då. Även om dagspressen matar oss med tips om hur vi förblir unga så kommer vi att förr eller senare dö. Livet är en process med dåliga odds, döden tar oss förr eller senare. Till och med den moderna psykologien manar på oss att fortsätta i oavbrutet tempo genom att få oss att glömma dagens stress. Medveten närvaro (mindfullness) skall få oss att känna "just nu känns det bra". Carpe Diem står det över allt, helst skall man ha det gjutet i betong någonstans. Fånga dagen, det är väldigt kortsiktigt. Människan har alltid fått planera för att överleva, lägga i ladorna för att ha mat till vintern. Planera vårbruket, ge sig ut på jakt. Endast tiggare, luffare, tjuvar och särskilt välbeställda kunde ta dagen som den kom. Dessa kunde gå norrut när vinden blåste nordan. De ansågs som bohemer av samtiden. Idag är vi alla luffare i vår tid. Vi kastas hit och dit. Någon långsiktighet verkar inte finnas. Företag drivs för att kortsiktigt visa vinst så att affärsänglar som Christer Gardell kan optimera och sedan sälja med vinst. Kortsiktiga vinsthemtagningar på bekostnad av långsiktighet och stabila ägare som vurmar för personal och varumärke. Politiker som lovar en massa under valarbetet, givetvis för att trygga sin försörjning i 4 år till. Oljebolag som tar otroliga risker för att pumpa upp olja så att aktieägarna blir glada en kort stund.

Vem är jag ?

Den frågan borde alla ställa sig då och då. Man är inte samma person genom hela livet. Det krävs eftertanke och tid för att ompröva sig själv. Ensamhet är viktigt. Att våga vara ensam ,släppa fram glädje, dysterhet och mörka tankar.
Genom att ompröva sig själv vinner man sig själv. Då kan man också fatta livsavgörande beslut. Våga stå för sin åsikt, sitt utseende, sina dåliga sidor man ibland måste försvara. Jag är ju ändå jag med det bagage som varit med på resan. Avboka resan till Kreta, stäng in Dig och gör Ditt livs resa. Det kommer att bjuda på både himmel och helvete men hem kommer du starkare.

Under min uppväxt ägde far en fastighet i centrala Lindesberg. I den fanns ett par kontor, en gynekolog med klinik och på toppvåningen några mindre lägenheter. I en av dem bodde min syster. Sedan gynekologen flyttat in drabbades fastigheten ständigt av stopp i avloppet. Bindor, tamponger, toalettpappaer och andra ting orsakade ständigt problem med översvämning i tvättstugan som följd. Varje lördag under en tid ägnades åt dessa stopp i avloppet. Detta tärde hårt på mitt 14-åriga sinne. Blodiga tamponger och toapapper är inget som ligger varmt om hjärtat i den åldern. Överhuvudtaget alla kroppsvätskor är vidriga i puberteten. Som vanligt hade min moder dukat upp en överdådig frukost denna ljuvliga sommarmorgon. Ägg, bacon, stekt potatis, aladåb och andra läckerheter var samlade på köksbordet. Fåglarna kvittrade och jag funderade på vad för illdåd som kunde åstadkommats denna frihetens dag. Hör då min pappa säga "Gusse". Jag kallades nämligen Gusse endast då något arbete skulle utföras. Min syster kallades "Tette", hon hade nu flyttat hemifrån så alla pappas trevliga arbetsuppgifter hamnade på mig. Jag var ju dessutom pojk. "Det är stopp i avloppet, vi får sticka ner till Skolgatan efter frukost" sa pappa. Mitt tidigare goda humör sjönk till froststräcket. Inte nu igen, tänkte jag. Visste nu att avlopp är äckligt och att rensband är ett sattyg. Hur man än bär sig åt hamnar något klet på en själv. Denna dag skulle dock bli annorlunda. Mitt humör var på nollsträcket när pappa rattade Volvon till Skolgatan. När vi kom fram beordrades jag upp till gynekologen, syrran och övriga hyresgäster för att informera om att avloppet tills vidare var obrukbart. Fick tag i alla utom syrran, ingen öppnade hos henne. Hon var formodligen hos "Träballe". Hennes pojkvän Johan hade gjort en träsnopp i träslöjden i mellanstadiet och kallades efter detta "Träballe". Om man sa Johan visste ingen vem det var. Vi skulle så småningom träffa på en "Svängballe", men det är en annan historia. Väl nere i källaren skruvade pappa loss inspektionsluckan på huvudröret. Fastigheten var gyggd på 1880-talet varför rören var rejäla. Inspektionsluckan var gjord av gjutjärn och var fäst med minst 8 stora bultar. Pappa ropade sakligt "rensband" ungefär som kirurgen som ber sköterskan om instrument. Jag hakade av ca 1,5 meter rensband och gav pappa änden. Pappa kikade neråt i röret samtidigt som en spolning med vatten träffade honom i nacken. Reaktionen uteblev icke, "har du inte sagt till alla att avloppet är avstängt" skrek pappa hysteriskt till mig. "Jo" svarade jag. "Men varför i helvete spolar det då ? " kontrade han. "Inte fan vet jag" svarade jag och mitt sedan tidigare dåliga tonårshumör sjönk ytterligare. Jag skickades bryskt på en informationsrunda till i huset. Min syster öppnade nu yrvaket dörren, förmodligen var det hennes morgonurin som träffat pappa i nacken. Någon information om detta vidarebefordrades dock ej till min blöte far. Informationen hade nu i alla fall nått alla husets invånare. Mitt humör var dock iskallt. Pappa hade inköpt en pumpbar kanon för att kunna skjuta loss täppta rör. Jag beordrades att pumpa upp kanonen, dock max till det röda stecket på manometern. I tron om att jag själv skulle få avfyra kanonen pumpade jag villigt. Vid avfyringsögonblicket bestämde dock far att det var bäst att han skötte det tunga artelleriet. Mitt humör var nu under minusstrecket. Efter att kanonen avfyrats i huvudkanalen utan resultat skulle ett nytt försök göras i angränsande toalett. Jag beordrades på nytt att pumpa. Jävlar vad det pumpades, mätarnålen passerade rött med marginal. Pappa hade nu förberett avfyring i toaletten med trasor som packning. "Har du pumpat ordentligt" sa han. "Bäst jag pumpar lite till" svarade jag. "Bra" svarade pappa. Jag pumpade så svetten lackade, alla säkerhetsfaktorer hade förmodligen passerats för länge sedan och jag fortsatte pumpa i rent raseri. "Är du inte klar än" skrek pappa innifrån toaletten. "Nu är det klart" svarade jag. Mätaren hade passerat rött och börjat om igen. Pappa tittade på mätaren och sa "den är inte klar". Jag svarade inte utan pumpade till dubbelt rött. Gav sedan kanonen till pappa. Pappa stoppade ner avfyringsröret i toaletten  och tätade med ytterligare trasor. Tänkte för mig själv att det nog inte var så hälsosamt att stanna kvar på den trånga toaletten, utan går ut och väntar. Hör min pappa skrika "skott kommer" på militärvis. KAAAAAA BOOOOOOOOOMMMMMM, en kaskad av vatten sprutar ut ur toalettdörren. Det blir dödstyst. Försiktigt kikar jag in. Min far står på alla fyra med huvudet ner i toaletten. Vattnet forsar ifrån tak och väggar. Chockat tittar han upp med toapapper hängande i glasögonen. Jag börja skratta hysteriskt. Då hör vi ett märkligt ljud. Ssssrrrrrkkkkkkkrrrppppppaschhhsssssvvvtt........... En grå massa rinner sakta ur det tidigare öppna inspektionsluckan. Jag skrattar hysteriskt, pappa jagar mig ut ur källaren med toapappret fladdrande i glasögonen. Jag springer hela vägen hem med ett leende. Efter detta kan jag inte påminna mig att det någonsin var stopp i avloppet igen. Jag blev i alla fall inte inblandad, inte pumpkanonen heller.

Friluftsliv och trädgårdsarbete var inget man tog sig an med glädje i familjen. Min mamma försökte några gånger att odla gräslök och sallad. Kan dock inte komma ihåg att det någonsin blev något av det. I mitt minne finns endast två tillfällen som vi kom i närheten av friluftsliv. Första gången var när jag under sommarlovet följde med pappa på affärsresa till Helsingborg. Resan ifrån Lindesberg som på den tiden var hemmabas till Helsingborg startade tidigt på morgonen. Resan avverkades med endast ett stopp i Traryd. Där tömdes blåsan och en snabb kaffe intogs. Snart nalkades vi Helsingborg. Pappa skickade ut mig på stan och försvann ner mot hamnen där någon affärsbekant mötte upp. Vi skulle sedan träffas vid färjan. Vid tretiden kom pappa, ca. 1 timme försent. Inget ovanligt, snarare vanligt. För sent existerade nämligen inte för pappa så länge han själv var sen. Däremot om någon annan var sen så var man en djävla träbock som inte kunde klockan. Nåväl, pappa var på gott humör, affärsmötet hade säkert gått hans väg. Pappa blåste iväg upp mot Höganäs. Efter Höganäs åkte vi småvägar, pappa berättade glatt små anekdoter om tokiga åkare. Plötsligt stod det "Jordgubbar -Självplockning". Pappa stannade och sa "vi plockar lite". Jag trodde han skojade. Han hade blivit naturintresserad helt plötsligt. Ja, hörde jag mig själv säga. En stor gumma gav oss en back var, fylld med enliters kartonger. Pappa for iväg ut på fältet. Solen stekte och jordgubbarna var kladdiga, men ruskigt goda. Pappa smackade lyckligt. På varje gubbe som hamnade i kartong hamnade nog 5 i munnen på honom. Efter sisådär 15-20 minuter hade pappa plockat en liter och ropade på mig att vi skulle åka. Gumman stirrade på vår ansikten och röda munnar. Vi hade fått ihop tre liter. Pappa tackade och betalade, sedan for vi vidare i det ljuvliga landskapet. Med nedvevade fönster susade vi fram på smala vägar ätandes jordgubbar. Plötsligt ökade pappa farten avsevärt. Jag tittade på honom och han såg märkbart sammanbiten ut. "Vi måste hitta ett hotell" sa han. "Men klockan är ju bara halv fem" kontrade jag. "Jag måste på toaletten" sa pappa med blodsprängda ögon. Volvomotorn ylade på fullgas, motorn varvades ut på alla växlarna för att högsta möjliga fart skulle nås. Den smala vägen blev ännu smalare. Den så ljuva färden genom det vackra nordskånska landskapet började likna en skräckfärd. Vi nalkades nu Ängelholm. Pappa pustade och stånkade när naturkrafterna ansatte honom. Plötsligt stod det hotell på en skylt. Pappa beordrade in mig för att kolla om det fanns tillgängliga rum. Det var fullt. Med panik i blicken rivstartade pappa. Volvons alla fyra cylindrar pressades till det yttersta. Det skrek i däcken när pappa styrde bilen genom kurvorna. Jag vrålade till pappa för att överrösta motorvrålet "det stod pensionat på skylten vi passerade". Pappa hävde sig på bromsen, alla fyra hjulen låste sig. Med ett rasslande fick han i backen medan bilen fortfarande for framåt i avsevärd fart. Att växellådan klarade denna bryska behandling är ett underverk större än pyramiderna. Jag skickades in i foajen för att fråga om rum. En äldre herre kom hasande i korridoren och upplyste om att man måste boka i god tid. Jag sprang ut till pappa och lämnade meddelandet. Pappa blev blindtokig och for ur bilen utan att stänga dörren. Svetten rann i hans ansikte när han stelt sprang in i pensionatets foajé. Den äldre mannen tittade förbryllat på min pappas märkliga gångsätt. Innan mannen hann öppna munnen flåsade pappa. Vi måste ha ett rum, det är akut. Mannen började återigen förklara att man var tvungen att boka i god tid. Pappa stirrade galet på honom med sina blodsprängda ögon. Mannen gav upp, förmodligen av skräck. Ni får ta rum 19 i källaren. Får jag nyckeln sa pappa och slet den ur näven på mannen samtidigt som han beordrade mig att hämta bagaget. När jag kom in igen följde mannen med mig till rummet eftersom vi inte checkat in enligt reglerna. Mannen öppnade dörren och då hördes en brakskit ifrån toaletten samtidigt som en märklig suck hördes ifrån toaletten. Mannen tvärnitade och försvann ut i korridoren igen. Pappa blev efter en stund normal igen. Gud ske pris.

Andra gången vi kom i närheten av friluftsliv var när jag följde med pappa på affärsresa till Jämtland. Pappa skulle besöka företagets kontor i Östersund. På vägen upp fick pappa för sig att vi skulle åka till Grövelsjön. Jag hade nämligen tagit med mitt nya fiskespö. En splitterny abumatic 160 satt på spöt. Fram på eftermiddagen kom vi fram efter att pappa kört som en galning på smala fjällvägar. Han hade en ny Volvo 245:a i televerkets oranga färg. Bilen hade överväxel med knapp. Tydligen skulle man köra fortare än 100 km/h innan överväxeln petades i. Vi checkade in på vandrarehemmet i Grövelsjön. Pappa fixade med damen så vi fick sängkläder. Medan pappa tog en tupplur tog jag med mig spöt och gick på upptäcktsfärd. Fick så småningom en liten öring som återbördades eftersom fiskekort saknades. På morgonen fortsatte färden på småvägar. På morgonen säger pappa att vi skall upp på fjället. Han verkade vara vid sina sinnens fulla bruk, jag skakade på huvudet och snurrade med fingret runt örat. Han hade blivit galen. I funäsdalen bunkrade vi mat för turen. Bröd, korv, choklad och coca-cola. När vi så småningom nådde Flatruets topp satte vi oss bakom en jättestor sten och åt. Det blåste nämligen kallt och vi hade inte riktigt rätt klädsel för fjällvandring. När vi satt där, jag min min svarta skinnpaj med en vit dödskalle på ryggen och tajta jeans. Pappa iförd blå kavaj och ljusa gabardinbyxor. Plötsligt dök annat gäng fjällvandrare upp. De tittade storögt på oss och en liten skinntorr gubbe frågade om vi behövde hjälp. Pappa skakade på huvudet och pekade på den orangefärgade Volvon han snyggt parkerat bakom den stora stenen. De fnös och fortsatte sin vandring. Förklaringen är att det går en väg rätt över flatruet, faktiskt Sveriges högsta väg, över 1000 meter om jag minns rätt. Pappa hade kört av fjällvägen och ut på fjället en bit och parkerat. Efter en stund blev det för kallt och vi packade in oss i bilen. Pappa ökade värmen, la ur växeln och rullade ner för fjället, under tiden sjöng han högt "det är så hälsosamt och stärkande i fjällen, när man bara sitter inne på hotellen"...........

Tanken med den här bloggen är egentligen att vara väldigt seriös. Ibland bidrar dock omvärlden med uppslag som omöjliggör all seriositet. I ren och skär ilska känner man jag att budskapet måste ut. Igår på väg hem ifrån jobbet stannade jag till på ICA för att handla lite mat. Kände mig trött och lite stressad. Rafsade raskt ihop det allra nödvändigaste för kvällen. Mjölk, ost, bröd, kaviar och ägg åkte snabbt ner i korgen, ville snabbt hem. Vid kassorna var det långa köer förutom vid självscanningen. Har dock inte riktigt vant mig vid tanken att gå runt med en hårfön i affären. Hamnade alltså i köerna vid de "vanliga" kassorna. Släpper ner korgen framför fötterna och puttar sen förstulet korgen framför mig varje gång kön rör sig med min bootsklädda fot. Märker snart att damen framför blänger på mig. Hon är ca 50 år, saknar underhudsfett, är hårt sminkad, kortsnaggad och förefaller inte haft roligt på den här sidan av millenieskiftet. Hennes stickande ögon stirrar djävulskt på mig varje gång foten puttar fram korgen med ett fräsande ljud. För att testa puttar min fot korgen lite retsamt i sidled några gånger för att kolla om hon reagerar. Det gör hon. Nu synar hon mig ifrån topp till tå och jag ser på hennes blick att hon finner mig "sluskig". På fötterna sitter ett par boots i ormskinn, på benen finns ett par lortiga jeans efter dagens arbete och på kroppen en skjorta med foder som sett sina bästa dagar. Mitt ansikte är lite skäggigt, stubbigt. Ofrivilligt ler jag mot henne. I mitt sinne hade jag önskat att några tänder saknats och att en stor snus skulle hängt lite lojt under överläppen. Nu har jag ganska bra tandstatus enligt min tandläkare, har inte haft hål i tänderna sedan nio-årsåldern och snus är rätt läbbigt. Efter en evighet kommer vi fram till bandet, min fot har då puttat korgen flera kilometer i olika riktningar. Om hennes blick varit pansarbrytande laser hade min kropp skurits i tärningsstora röda köttbitar. Hon parkerar noggrannt vagnen bredvid bandet. Slänger en dödande iskall blick på mannen framför som inte lägger upp den här träbiten som markerar en ny kund. Hon tar den demonstrativt och smäller den i bandet och stirrar hysteriskt på mannen i några sekunder. Sen börjar streckkodsproceduren: ner med handen i korgen, upp med varan på bandet, varan synas för att lokalisera streckkoden, varan läggs mitt på bandet med streckkoden emot kassörskan. Efter en evighet ligger varor spikrakt mitt på bandet med streckkoden emot kassörskan. Hälften av varorna finns då fortfarande kvar i kundvagnen. Jag stirrar häpet med en stigande irritation på händelseförloppet. Funderar på om hon ställer varorna hemma på frukostbordet med streckkoden emot sig. Sen kommer tanken "tänk om jag måste ha sex med henne". Fantiserar om att snorre är utrustad med streckkod, varje rörelse in och ut registreras i hennes inbyggda sträckkodsläsare. När det är färdigt kommer det ut ett kvitto ur hennes sammanpressade läppar med antal rörelser, frekvens och magnitud. Jag vaknar upp ur fantasierna. Mannen framför har för länge sedan packat sina kassar och lämnat butiken. Ser nu att kassörskan irriterat får vända på alla varor, streckkodsläsaren sitter mot kunden. Anar att ilskna damen upptäckt att hon lägger streckkoden åt fel håll. Hon fortsätter ändå ståndaktigt på samma sätt med streckkoden emot kassörskan. Nu blänger kassörskan på ilskna damen. När sista varan omsorgsfullt placerats på bandet tittar hon uppfodrande på mig och lägger mellanklossen med en smäll på bandet. När hennes varor rullat fram en halvmeter tar jag min korg och häller den på bandet. Ost, mjölk, ägg, kaviar och bröd dunsar ner på bandet i en stor hög. Kassörskan flinar illmarigt med plirande ögen på mig och vi stirrar sedan gemensamt på ilskna damen för att se reaktionen. Hennes hela tiden ihopknipna mun gapar och hennes ögon stirrar på högen, sedan mig, sedan på kassörskan och sen på kunden bakom mig. Vi ler mot henne.

Jag har en inneboende i mitt växthus. Upptäckte honom för 3 eller 4 år sedan. Honom ?
det kan faktiskt vara en tjej också men det lutar mer åt en manlig. Jag ropade förtjust
till min fru: Vi har en groda i växthuset. Vad roligt svarade hon avmätt. Trodde då att
det bara skulle vara en tillfällig förbindelse. Ack vad jag bedrog mig. Den lilla grodan
växte upp till en ståtlig padda. Han är nu nästan lika stor som min knytnäve. Arbetet i
växthuset sker nu med en viss försiktighet. Det är inte bara att hugga ner grepen i jorden
eller hastigt flytta en kruka. Först måste Paddlund lokaliseras. Paddan döptes till Paddlund
av mig men mina barn tyckte att han skulle ha ett förnamn. Många namn dök upp, William
ville också ändra efternamnet, namnet skulle då bli Orvar Bergmark. Jag inlade veto mot
efternamnsändringen. William tyckte då att paddan skulle heta Göran efter Göran Persson,
de var ju så lika. Gud förbjude, en socialist i mitt växthus. Tror inte paddor är socialister. De
vurmar inte för andra små djur i växthuset utan äter dom glupskt till min lycka. Efter ytterligare
palavrande kom vi överens om Greger. Greger Paddlund är inte särskilt sällskaplig under dagtid.
Däremot kvällstid när det börjar bli lite kallare och fuktigare inne i växthuset, så dyker han upp.
Upptäckte detta för ett par år sedan när det inte fanns något bra på TV, alla böcker var lästa
och min fru inte var särskilt sällskaplig. Hällde upp en rejäl whiskey och satte mig i korgstolen
i växthuset med en filt över knäna. Plötsligt kände jag mig iakttagen. Paddlund satt precis
framför mina fötter och tittade förstrött på mig. Hej, sa jag. -Hur har du det här ute egentligen?
Insåg då att jag satt och pratade med en padda. Tittade på whiskeyglaset, det var halvtomt.
Det susade lite i kupan men jag var definitivt inte berusad. Vi hade ganska trevligt en stund.
Alltid trevligt med lite sällskap. När tomatplantorna angreps av gröna larver gjorde Paddlund
en heroisk insats. Han åt upp allihop. Om man stack fram en larv framför honom kom tungan ut
blixtsnabbt och fångade larven. Då blev Paddlund oroväckande tjock under en period. När larverna
var slut återgick Paddlund så småningom till normal storlek. Paddlund är ett gott sällskap och är
perfekt att ha i växthuset. Han utrotar ohyra på ett helt ekologiskt sätt. Jag rekommenderar alla
att skaffa sig en padda.

Finns det någon vackrare blommor än Rudbeckior. Det finns det säkert men
just nu är de mina favoriter. Lätta att så och blommar tacksamt länge.
Trodde i min enfald att de var svåra. För några år tog jag mod till mig
och köpte frön. Nu vill jag fröså allt, köpeblommor är inte samma sak.
Massuppdragna i någon fabrik i Holland. Har inte något emot Holländare
men man kan ju stillsamt undra hur de får allt att växa på den lilla plätten
vid Nordsjön. Måste gå åt massor av handelsgödsel och energi för att dra
upp så mycket blommor och andra växter. Handelsgödsel gillar jag icke.
Handelsgödsel innehåller tungmetaller och kräver massor av energi vid
framställningen. Sverige har tidigare haft en straffskatt på orenad
handelsgödsel, den är nu borttagen. Vi har EU anpassat oss. Jag tycker
förresten inte om EU heller men det tar vi en annan gång. Bra gödsel är
lätt att få tag på. En favorit är hästgödsel. Då helst komposterad så den
får härligt mullig konsistens. Komposterad hästgödsel är lätt att sprida. Kan
med fördel användas som dressning på gräsmattan på våren. Gräset blir
tjockt grönt och härligt att gå barfota på. Hästgödsel hämtar man hos
närmaste stall, de flesta brukar bli glada att bli av med det. Jag tycker ändå
att man kan ge något när man hämtar. Det är inte billigt att ha häst. Färsk
hästgödsel är bara bra om man gräver ner det en bit innan man sår. Då
brinner gödseln i marken och det blir varmt. Innan man använder häst-
gödsel bör den komposteras. Det är då man får fram den härliga konsistensen.
Det luktar bara svagt ammoniak. Sen sprider man ett tunt lager i rabatten eller
krukan med några veckors mellanrum under växtsäsongen. Det blir snyggt
också. Grönsakerna blir stora och fina. Har fått för mig att växterna blir friskare
av naturlig gödsel. Har inget vetenskapligt belägg för detta påstående men i
min trädgård är det en sanning. Man kan ju aldrig veta hur någon annan uppfattar
saken. Sanningen för dem kan vara något helt annat. I min trädgård är det sant.