sneckenstrom

Jag vinglar oroligt mot restaurangvagnen. Vad skall SJ bjuda på till frukost. Bjuda på förresten, de tar rejält betalt för födan. Är duktigt sömnig efter en natt på en svart tunn plastbrits som förmodligen passat utmärkt i en fyllecell. Väl framme i restaurangvagnen luktar det gott kaffe. Botaniserar bland smörgåsar inslagna i plast. Renklämma skulle passa men väljer en ost och skinksmörgås. Plötsligt känner jag en doft. Doften förnimmer mig om Norrlands blöta myrar, kärr med orrar som spelar, fjäll, järvar och renspillning. På tungan känns en salt och bitter smak. Jag vänder mig om och ser en torr senig man iklädd en orange Helly Hansen. Han sveper hastigt förbi mig och beordrar med släpig norrländsk, men ändå uppfodrande röst ”kaffe”. Inget mer, det blir tyst. Damen framför mig stirrar förskräckt på mannen. Hon har också blivit brutalt omkörd i kön. Jag förstår att hon också uppfattat doften ifrån mannen. Mannen nickar när servitrisen utan ett andetag snabbt fyller en kopp. 20 kronor säger hon. Mannen stoppar liksom upp i förskräckelse över priset men samlar sig utan ett ljud och överräcker en knögglig tjuga. Mannen lommar iväg till ett bord med två män också som också är klädda i Helly Hansen. Jag beställer kaffe till min smörgås. Socker och en sked hämtas på en vagn och min blick söker efter ett ledigt bord. Det enda lediga bordet är bakom de tre Helly Hansen figurerna. Jag tvekar, ser att de som sitter bredvid på andra sidan öppnat fönstret. Jag går och sätter mig. Det starka goda kaffet dövar doftorganen lite. De tre männen samtalar om jakt. Tittar ut genom fönstret och ser myrar passera. Ibland passerar vi en nedlagd järnvägsstation. Smörgåsen smakar bra och jag börjar tjuvlyssna på männens samtal. De talar om jaktlaget. Den lite yngre av männen säger nasalt på norrländska ”har du någonsin sett  Veine skratta” han fortsätter och tittar uppfordrande på den doftande mannen ”du gick väl hela skoltiden tillsammans med han i  Baksjöliden. ”Jo” svarar mannen, det blir tyst medan han tar en klunk kaffe. Han stirrar ut genom fönstret med en blick som påminner om en spejande kattuggla. Han tar sedan fram en dosa röda lacket, knackar tre gånger på locket med knogarna. Öppnar sedan locket teatraliskt och greppar en enorm mängd snus som försvinner någonstans in i mannens huvud. Han vrider nu långsamt huvudet emot den yngre mannen, man förstår att han tänkt. ”Njaaaääää” säger han. Nog har han skrattat. Men det är ett tag sedan. Veine har in´t haft ett så lätt. Hans mamma var ett stenhårt fruntimmer ifrån Mossfjället. Hon bröt arm med karlarna och vann för det mesta. Veines pappa Egon var däremot en riktig lipsill och toffelhjälte. Egon hade dock oerhört kraftiga och livsdugliga sädesceller. Veine kom ifrån Storsel där grundvattnet lär vara bra för säden. Annars förefaller Norrland inte ligga i topp för produktion av livskraftiga sädesceller. En undersökning på Umeå högskola indikerar att den socialistiska läran som är vanlig häruppe i norr negativt påverkar den manliga fortplantningen. Det verkar som socialism leder till högre temperatur i skrevet på män varvid säden får sämre kvalité. Veine fick 11 syskon. Veine var avundsjuk på allt. Han var avundsjuk på lillasyster Elins underbett, han var avundsjuk på storebror Ulriks harmynta läpp och han var avundsjuk om någon fick stryk. Har man 11 syskon finns det mycket att vara avundsjuk på. De fick ofta stryk av mamma. Hade de inte gjort något så tänkte de hitta på något sa mamma Doris och slog med granris. Hon sjöng samtidigt som hon slog psalmen 504 Härlig är jorden skriven av dansken Bernhard Severin Ingemann. Doris hade en oklanderligt klar och hög stämma. Om hon tog i kunde man höra sången ända till Buskträsk, barnens skrik hördes bara till gården bredvid. Även Egon fick smaka på Doris granris. Egon gick ut för att plocka ris till Doris den 4:e april 1948, han kom aldrig tillbaka. Han flydde till Ryssland. Året därpå greps Egon av KGB och skickades till Gulag 14 i Sibirien. Egon levde lycklig där tills lägret slogs igen 1962. Strax därpå dog Egon. 1949 drabbades Doris av tuberkolosen och sändes till sanatoriet i Sollefteå. Då skrattade Veine för första gången. Den andra och sista gången Veine skrattade var 1951 då Doris dog. Det blev tyst en stund. Historieberättaren rättade till snusen. Jag hann uppfatta att det rörde sig i pannan strax ovanför högra ögonbrynet och att det vänstra ögat liksom försökte pressas ur ögongloben då han grävde med långfingret under läppen. Han greppade sedan kaffekoppen och sörplade belåtet i sig den sista slurken. Utanför fönstret passerade vi ännu en myr i morgonsol. Man anade att det skulle bli en riktigt fin dag.

”Ä de sant” sa den yngre mannen. ”Så sant som jag sitter här” svarade den myrluktande. Det blev tyst igen. De stirrade unisont med sina uggleögon ut genom fönstret och begrundade vad de hört. Då kom konduktören och ropade ”Älvsbyn nästa, nästa Älvsbyn”. Hastigt plockade jag ihop mitt bagage och begav mig mot dörrarna. Här skulle jag byta till buss den sista biten emot Voullerim. De tre männen satt då fortfarande tysta och stirrade ut genom fönstret begrundades historien om jaktlagskompisen Veine.

Tåget rullar igång med ett litet ryck. Hastigheten ökar när vi når Partille. Jag sträcker ut mig i nattkupén alldeles ensam. Tar fram den nyinköpta tidningen och bläddrar förstrött. Har hela kupén för mig själv. Har noterat att min sängplats är högst upp och funderar en stund på hur i hela friden man kommer upp. Det är en liggvagn för sex personer. Strax kommer konduktörskan och grusar mina fantasier om att få behålla hela härligheten för mig själv. Hon visar också stegen som ligger under sätet, undrar ändå hur jag skall bära mig åt. Hon svarar att det går säkert bra.

I Herrljunga stiger det på en man i jaktkläder. Han skall till Narvik för att jaga ripa. Han berättar att han är konsult, jävla blodsugare tänker jag. Han hjälper företagare med ekonomiska svårigheter. Vi samtalar lågmält, tåget gungar vidare norrut. Jag berättar att en gammal lastbil inköpts i Voullerim och att den skall köras hem till Göteborg. Han skrattar och plirar på mig som om jag inte var klok. Jag ser det dock som semester, har dessutom aldrig varit norr om Tärnaby varför det skall bli lärorikt. I Skövde kliver det på en yngre man med dotter i fyraårsåldern. En minst sagt livlig krabat. Pappan försöker tysta henne men lyckas dåligt. Konsulten blänger irriterat på henne, jag tycker dock att det är underhållande. Efter en stund lämnar konsulten kupén och går mot restaurangvagnen. Jag försjunker in i min tidning. Det är riktigt behagligt. I närheten av Örebro stiger ytterligare tre passagerare på. Jag börjar titta upp mot min liggplats, är inte britsen väldigt tunn ? Var är kudden ? Kommer remmarna som håller sängen att hålla för mina 100 Kg ? Magen kurrar, dags för lite mat. Travar iväg till restaurangvagnen, ser riktigt mysigt ut med sköna stolar och små bordslampor. En yngre man står i baren. Jag frågar efter menyn. På bred norrländska blir jag informerad ” du få ta mat därporta så micrar ja hen”. Vad i helvete ! Är SJ inte riktigt kloka ? Undrar om ordförande Adelsohn rest med nattåg. Hade jag vetat om detta så skulle jag tagit med matlåda. Väljer renskav med potatismos, lingon och en burk Sarek. Maten är helvetes varm, smakar heller inte mycket, tur att man får lingon och att det finns salt och peppar på borden. Sareken är dock kall och god. Den rinner girigt ner i min strupe. Beställer en till trots priset. Inser att det är bäst att vara lite lullig om man skall sova på den tunna madrassen med sex snarkande individer i kupén. Sitter och tittar ut i skummörkret, kroppen slappnar skönt av tack vare Sarekarna. Hur fan böjer men Sarek. I singularis är det givet men i pluralis ? Får ringa språknämnden. Får nu syn på innehållsförteckningen på micromaten. Förtjockningsmedel, emulgeringsmedel, E201, E12, E56, surhetsreglerande medel o.s.v. Jag äcklas !

Vid elvatiden går jag tillbaks till kupén. Mannen med barnet ligger redan. Konsulten har också trynat in. Han pustar på ett kul märkligt i sömnen. Munnen liksom plutar vid utandning och han ger ifrån sig ett högt pipande blåsljud. I regnskogen i Amazonas hade han smält in, dock inte i en av SJ:s sovvagnar som rusar fram i 160. Funderar på vad som hänt om man stoppat in ett sugrör i det lilla hålet mellan läpparna där blåsljudet uppstår. Förmodligen hade det fungerat som ljuddämpare. De andra tre i kupén samtalar lågmält om jakt. Jag funderar på om kläderna ska tas av innan man klättrar upp i slafen eller om det är enklast däruppe. Jag beslutar mig för att klättra upp. Det är trångt som i en sardinburk och varmt. Känner paniken närma sig när ena byxbenet inte vill släppa ut foten.  Svetten rinner och jag befinner mig i en helt omöjlig ställning när ytterligare en passagerare kliver in i kupén. Han tittar storögt min situation. Till slut har byxor, strumpor och tröja avlägsnats från kroppen. På rygg pustar jag lättad ut. De andra kryper också ner i sina kojer. Min mage börjar nu kurra på ett märkligt sätt. Inser att det är ett gasanfall. Jag klättrar ner och smiter till toaletten och drar av en brakskit i världsklass. Går tillbaks och hoppas att det inte kommer mer. När jag klättrat upp i överslafen igen förstår jag att det inte var en engångsföreteelse. Det trycker på utav bara den. Magen är i uppror, det kurrar och lever. Inte kan Adelsohns micromat redan gjorts sig påmind. Kommer ihåg dagens lunch på thairestaurangen ”Koh Lanta” i Surte. Beställde en extra stark ”nummel su med syckling” bestående av  hel thaichilli, vitlök, sötbasilika, galangal, morötter och rikligt med fisksås. Kan inte hålla på och springa på muggen hela tiden. Försöker lägga av en smygare. Resultatet är förödande. Det började bra med en susning men avslutas med ett gurglande underjordiskt läte. I mörkret hör jag någon säga ”fan vad äckligt”. Lukten påminner om lakrits och stall. Jag förfinar tekniken under natten. Om man ligger i framstupa sidoläge samtidigt som man pressar på magen och kniper försiktigt så går det fisa ljudlöst. Om man märker att det inte kommer att bli ljudlöst simulerar man ett astmaanfall. Lukten är dock svår att kamouflera. Man kan dock instämma med de andra och också ropa t.ex. ”vad i helvete”. På morgonen hade tre personer lämnat vagnen. Tur att jag inte behöver träffa dem igen.