sneckenstrom

Jag vinglar oroligt mot restaurangvagnen. Vad skall SJ bjuda på till frukost. Bjuda på förresten, de tar rejält betalt för födan. Är duktigt sömnig efter en natt på en svart tunn plastbrits som förmodligen passat utmärkt i en fyllecell. Väl framme i restaurangvagnen luktar det gott kaffe. Botaniserar bland smörgåsar inslagna i plast. Renklämma skulle passa men väljer en ost och skinksmörgås. Plötsligt känner jag en doft. Doften förnimmer mig om Norrlands blöta myrar, kärr med orrar som spelar, fjäll, järvar och renspillning. På tungan känns en salt och bitter smak. Jag vänder mig om och ser en torr senig man iklädd en orange Helly Hansen. Han sveper hastigt förbi mig och beordrar med släpig norrländsk, men ändå uppfodrande röst ”kaffe”. Inget mer, det blir tyst. Damen framför mig stirrar förskräckt på mannen. Hon har också blivit brutalt omkörd i kön. Jag förstår att hon också uppfattat doften ifrån mannen. Mannen nickar när servitrisen utan ett andetag snabbt fyller en kopp. 20 kronor säger hon. Mannen stoppar liksom upp i förskräckelse över priset men samlar sig utan ett ljud och överräcker en knögglig tjuga. Mannen lommar iväg till ett bord med två män också som också är klädda i Helly Hansen. Jag beställer kaffe till min smörgås. Socker och en sked hämtas på en vagn och min blick söker efter ett ledigt bord. Det enda lediga bordet är bakom de tre Helly Hansen figurerna. Jag tvekar, ser att de som sitter bredvid på andra sidan öppnat fönstret. Jag går och sätter mig. Det starka goda kaffet dövar doftorganen lite. De tre männen samtalar om jakt. Tittar ut genom fönstret och ser myrar passera. Ibland passerar vi en nedlagd järnvägsstation. Smörgåsen smakar bra och jag börjar tjuvlyssna på männens samtal. De talar om jaktlaget. Den lite yngre av männen säger nasalt på norrländska ”har du någonsin sett  Veine skratta” han fortsätter och tittar uppfordrande på den doftande mannen ”du gick väl hela skoltiden tillsammans med han i  Baksjöliden. ”Jo” svarar mannen, det blir tyst medan han tar en klunk kaffe. Han stirrar ut genom fönstret med en blick som påminner om en spejande kattuggla. Han tar sedan fram en dosa röda lacket, knackar tre gånger på locket med knogarna. Öppnar sedan locket teatraliskt och greppar en enorm mängd snus som försvinner någonstans in i mannens huvud. Han vrider nu långsamt huvudet emot den yngre mannen, man förstår att han tänkt. ”Njaaaääää” säger han. Nog har han skrattat. Men det är ett tag sedan. Veine har in´t haft ett så lätt. Hans mamma var ett stenhårt fruntimmer ifrån Mossfjället. Hon bröt arm med karlarna och vann för det mesta. Veines pappa Egon var däremot en riktig lipsill och toffelhjälte. Egon hade dock oerhört kraftiga och livsdugliga sädesceller. Veine kom ifrån Storsel där grundvattnet lär vara bra för säden. Annars förefaller Norrland inte ligga i topp för produktion av livskraftiga sädesceller. En undersökning på Umeå högskola indikerar att den socialistiska läran som är vanlig häruppe i norr negativt påverkar den manliga fortplantningen. Det verkar som socialism leder till högre temperatur i skrevet på män varvid säden får sämre kvalité. Veine fick 11 syskon. Veine var avundsjuk på allt. Han var avundsjuk på lillasyster Elins underbett, han var avundsjuk på storebror Ulriks harmynta läpp och han var avundsjuk om någon fick stryk. Har man 11 syskon finns det mycket att vara avundsjuk på. De fick ofta stryk av mamma. Hade de inte gjort något så tänkte de hitta på något sa mamma Doris och slog med granris. Hon sjöng samtidigt som hon slog psalmen 504 Härlig är jorden skriven av dansken Bernhard Severin Ingemann. Doris hade en oklanderligt klar och hög stämma. Om hon tog i kunde man höra sången ända till Buskträsk, barnens skrik hördes bara till gården bredvid. Även Egon fick smaka på Doris granris. Egon gick ut för att plocka ris till Doris den 4:e april 1948, han kom aldrig tillbaka. Han flydde till Ryssland. Året därpå greps Egon av KGB och skickades till Gulag 14 i Sibirien. Egon levde lycklig där tills lägret slogs igen 1962. Strax därpå dog Egon. 1949 drabbades Doris av tuberkolosen och sändes till sanatoriet i Sollefteå. Då skrattade Veine för första gången. Den andra och sista gången Veine skrattade var 1951 då Doris dog. Det blev tyst en stund. Historieberättaren rättade till snusen. Jag hann uppfatta att det rörde sig i pannan strax ovanför högra ögonbrynet och att det vänstra ögat liksom försökte pressas ur ögongloben då han grävde med långfingret under läppen. Han greppade sedan kaffekoppen och sörplade belåtet i sig den sista slurken. Utanför fönstret passerade vi ännu en myr i morgonsol. Man anade att det skulle bli en riktigt fin dag.

”Ä de sant” sa den yngre mannen. ”Så sant som jag sitter här” svarade den myrluktande. Det blev tyst igen. De stirrade unisont med sina uggleögon ut genom fönstret och begrundade vad de hört. Då kom konduktören och ropade ”Älvsbyn nästa, nästa Älvsbyn”. Hastigt plockade jag ihop mitt bagage och begav mig mot dörrarna. Här skulle jag byta till buss den sista biten emot Voullerim. De tre männen satt då fortfarande tysta och stirrade ut genom fönstret begrundades historien om jaktlagskompisen Veine.