sneckenstrom

Julen är speciell och viktig för många människor. Har förstått när jag pratar med andra människor att min syn på julen är lite speciell. När man har barn är det viktigt att fira jul, det är för deras skull. Det är också viktigt att fira jul för leksakshandlarna, elektronikhandlarna, korvhandlarna, grisuppfödarna, grönkålsodlarna m.fl. skull. Det gäller ju att det blir en riktigt kommersiell jul, en scheissebillig jul. Fira en bra jul, endast 9998 kr. Var har Jesusbarnet tagit vägen ? Slädar, sparkar, vargskinnspälsar och julgröt verkar höra till det förgångna. Endast glöggdoft verkar finnas kvar, traditionsenligt. När jag var liten firade vi en traditionsenlig jul på vårt sätt. Jag skall nu berätta om när mamma försökte bryta en god gammal tradition, hujeda mig !

Juldagsmorgon började oftast vid niotiden med en rejäl frukost. Stekt ägg, prinskorv, julskinka, aladåb, tunga och kalvsylta stod framdukad när pappa vrålade ”maaaat, vi har bråttom”. Huset stod pyntat med girlanger, nya julgardiner, vit filt mellan fönstren i matkällaren fanns olika sorters öl, julmust, Fernet Branca, OP Andersson, grön Chartreuse ibland även gul, cognac, whiskey och det viktigaste av allt: Strega. Strega går som en grön tråd genom alla ungdomens jular, man kanske skall säga en gul tråd istället. Nåväl, alla delikatesser spolades snabbt ned med kaffe och choklad. Här var det bråttom. Med militära kommandon lastades bilen med såg, yxa och en liten släde. Klädseln inspekterades under en liten militär uppställning utanför garaget. Mamma först med minkpäls, rävmössa och passande högklackade skor. Hon var även insmord i ansiktet med Oil of Ulay. Läpparna var noggrant infärgade och kammat, papiljotterna var urtagna. Syrran iklädd sin varmaste kofta samt gummistövlar och jag i min svarta skinnpajj. Detta år lastades hela det stiliga sällskapet in i pappas bajsbruna Mercedes 240 diesel. Denna bil trodde jag länge skulle bli vår sista. Många böner lästes tyst i denna bil under pappas omkörningar. 58 hästkrafter i 2,5 ton plåt ifrån Stuttgart ger inte någon enorm acceleration. Pappa utövade därför en egen körteknik som i princip innebar att gaspedalen var pressad emot durken under hela färden. Endast hinder som älgar, äldre damer och ordningsmakten kunde få min fader att skicka en signal ifrån förlängda märgen ned till gaspedalsfoten så att farten avtog något. Många trafikanter fick i panik kasta sig åt sidan medan bilen långsamt passerade en långtradare på vänster sida genom en skymd kurva. Detta fordon om det fortfarande finns kvar torde nästan vara lika heligt som Skara domkyrka. Lika många uppriktiga böner om nåd tror jag inte lästs i någon kyrka som i detta fordon. Detta under att min far med stel blick, krampaktigt kramades ratten stirrat ut genom framrutan med stelt höger ben. När man efter nästan en minut tiggt och bett på vänster sida om ett ekipage från ASG och bilen långsamt styr tillbaka på rätt sida känns det nästan som att återuppstå ifrån det döda. Tror att mina tankar om att läsa teologi föddes i den bilen. Det stiliga sällskapet satt nu på julaftons förmiddag inlastade Mercedesen. Motorn hostade igång och färden ställdes mot närmaste skogsområde med gran. Radion ställdes in och julmusik strömmade ur högtalarna. Detta var innan Carola och Peter Jöback whalat sönder alla julmelodier, det gick att sjunga med och tralla utan att rösten bröts i falsett i ett hopplöst försök att sjunga med någon kyrkokör med såsomihimlenkomplex. Mellan julmelodierna talade Hasse Tellemar med lugn röst till oss. Detta år styrdes resan mot väster. Färdriktningen gick i fyraårscykler, d.v.s. att det var fyra år sedan vi sist åkt mot väster. Torphyttan passerades och det första lite avskilda skogsområdet närmade sig. Detta året var det glashalt. Det hade varit många minusgrader under lång tid och sedan hade det regnat. Skogsvägarna var isbanor. I ett litet skogsområde i närheten av Järnboås hittade den kräsna gruppen en fin julgran. Under diktatoriska former beordrades yxa och såg fram varvid sällskapet vadade in i skogen. Skorna fylldes med snö och mammas frisyr förstördes av nedfallande snö. Pappa som utbildat sig på skogsmästareskola gav högljudda instruktioner under det att jag på alla fyra frenetiskt sågade i den stackars granen. Granen föll som en fura med mig under. Granen lastades på släden under det att jag fick ta emot kritik om att snittet inte låg rätt. En lång föreläsning följde nu om skogsvård. Radion spelade Räven raskar över isen då Mercedesen stånkade uppför en lång backe, pappas föreläsning hade precis avslutats med ”Amen”. Plötsligt ändrades motorns ljud, däcken började slira och hastigheten avtog. Bilen började glida baklänges på sidan nedför den ishala backen. Hastigheten ökade under det att mamma började yla ”iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii”, syrran ylade ”aaaaaaaaa”. Pappa försökte hjälplöst vrida ratten i olika riktningar, en liten svettpärla pressades fram när han skrek ”håll i Er, vi sjunker”. Bilen gled av vägen och hamnade hängande ner i ett dike. Alla försök att komma loss var lönlösa. Detta var på den tiden då det inte fanns mobiltelefoner. Här satt nu fyra personer i en bajsbrun Mercedes med en gran som stack ut ur bakluckan. En bil närmade sig efter en stund. På sidan stod det ”Skogsmästare”. Pappa fick nu något religiöst i blicken samtidigt som han pressade fram ”helvete”. Den barske mannen klev ur samtidigt som han intensivt stirrade på granen som hängde ut ur bakluckan. Han gick fram till pappa och frågade var vi köpt den. Intensivt kände jag att detta var orätt. Jag hörde inte vad pappa svarade. En bit ifrån såg jag och syrran hur pappas mun oavbrutet rörde sig. I början med visst gestikulerande, nästan på franskt manér. Efter en kvart av munrörelser ifrån min pappas sida fick mannen något tomt i blicken. Han började nu röra sig lite försiktigt baklänges samtidigt som han stirrade hjälplöst mot sin bil. Efter ytterligare en halvtimme hade han dragit upp Mercedesen på vägen, bockat och önskat oss en trevlig resa hem. Det sista jag hörde innan pappa snabbt slog igen dörren var ”kör försiktigt”. Pappa stämde nu upp i Evert Taubes lilla sång ” Du lilla gran så söt och fin, du luktar kåda och terpentin. Vill ingen ha Dig så får jag ta Dig.........”. Sången fortsatte under hela vägen hem med endast avbrott med utrop såsom ”så ska slipsten dras” eller något annat passande som jag nu glömt. Hemma påbörjades nu julstöket, lite försenat. Granen pyntades raskt och traditionsenligt gick proppen när mamma satte på dammsugaren för att ta bort granbarr. Traditionsenligt kalabalik utbröt då ingen i julmörkret kunde hitta passande propp. Efter att jag skickats till macken för att köpa proppar kunde nu julen fortsätta.

Påföljande år då aladåb, skinka, tunga mm. intagits på julaftons morgon och vi gjorde oss redo för att i år åka österut kom chocken. Mamma meddelade allvarsamt att hon i smyg köpt en gran. Hon hade kört hem den på cykeln i smyg. Pappa, syrran och jag tittade chockade på varandra. Vad i helvete. Så kan man inte göra. En tradition är en tradition. Pappa uttryckte sin vrede över danska julgranar och deras okunskap inom skogsnäringen. Han framförde också synpunkter över granhandlarnas girighet och brist på seriositet. Enligt rykten var många på gränsen till kriminella. Syrran menade att mamma inte förstod allemansrätten. Det hela slutade med total polsk riksdag. Jag, syrran och pappa åkte ut och ”hämtade” en gran traditionsenligt, under tiden pyntade mamma den inköpta. Detta år gick inte proppen. Nu var två traditioner brutna. Året efter vågade inte mamma köpa gran, färden gick norrut. I området kring Snuggan hämtades en gran. Den pyntades och när barren skulle sugas upp gick proppen. Ordningen var återställd. Traditioner skall hållas och hör sen !

God Jul önskar jag Er allihopa.

Jag vill inte, JAG vill inte, jag VILL inte, jag vill INTE. Det är så starkt, det är så klart. Jag vill helst inte betala skatt. Inser dock att man måste betala lite skatt för att få alla samhällsfunktioner att fungera, men helst så lite som möjligt.

Partille kommun har glädjande beslutat att sänka skatten med 10 öre nästa år. Det gör man utan att försämra servicen för invånarna. Fantastiskt bra !

Med stor förvåning och häpnad hopar sig protesterna. Läser insändare efter insändare där man protesterar emot skattesänkningen. Min första, enligt min mening, normala reaktion är att de som protesterar inte är läskunniga eller har svårt att förstå innebörden i orden ”skattesänkning”. De har inte tittat på Robin Hood på julafton och sett Kungen och ormen Väs orättfärdigt vältra sig i skattepengar.  Ilskan bubblar i mig, vilka idioter. Sansar mig och börjar fundera varför de vill betala hög skatt? Kan det möjligtvis vara mig det är fel på ?

Mona Sahlin hävdar att det är ”häftigt att betala skatt”. Vari denna häftighet består verkar dock mycket oklart. Rent av grumligt och dolt i dunkel som så mycket annat när det gäller skatter. Sossarna har under mer än 100 år ständigt höjt skatten. ”Nya Moderaterna” har nu brutit detta rekord i skattefrosseri. Långt mer än hälften av det man tjänar försvinner till staten. Notera att inga skattepengar är märkta för något speciellt ändamål, allt hamnar under statens inkomster oavsett om det är hundskatt eller vägavgifter. Märkligt enligt min mening och obegripligt enligt normal ekonomi. Jag avskyr ordet välfärd. Vad är välfärd ? Sossarnas välfärd innebär att jag skall ha det bra och någon annan betalar. Man hör ofta ordet reformer i skattesammanhang. Reform enligt SAOL är samhällsförbättring och i politiken betyder det skattehöjning.  Ordet reform gör mig nervös. Greppet om min egen plånbok hårdnar, knogarna vitnar. När en norrlänning börjar tala om reformer och välfärd innebär det att de som bor i södra Sverige skall plocka fram plånboken till någon obegriplig strukturlösning, t.ex. Bothniabanan. Man ser Lars Törnmans missbelåtna ansikte framför sig. Kalla kårar går efter ryggraden. Man känner iskylan ifrån Arktis och en intensiv längtan efter sol och bad i Grekland infinner sig.

Varför då dessa skattesänkningsprotester ? Kan det vara så att folk helt enkelt blev chockade av detta besked och på grund av chocken inte kan tänka klart. Eller har sossefieringen gått så långt att den grott in i vissa medborgare att det helt enkelt är otänkbart, onämnbart att sänka skatten. Skatterna måste höjas. Skatten är som ett svart hål, det suger i sig allt som kommer i dess väg. Eller är det så att man är en lite bättre människa om man vill betala mer skatt. Man blir en liten skattehjälte. Livsångesten minskar vid hög skattebelastning. Betala mer skatt och bli frisk. Låt Din kommunalpolitiker bränna skattepengar och känn hur bra du är. Eller är de som protesterar människor som inte betalar skatt. De försörjs helt enkelt av skattemedel. En skattesänkning kan då innebära att brödfödan försvinner. Ett reellt hot. Det gör ju som bekant ondast i plånboken. Eller är det bara politik ?

Så sist frågan, är det fel på mig ? Fungerar inte hjärnan som den ska. I min värld innebär hög skatt mindre vilja att arbeta. Varför ska mina pengar gå till den där jäveln som hänger utanför Systembolaget 6 dagar i veckan. Då ligger jag hellre på sofflocket.

För att göra alla nöjda så får man kompromissa. De som vill betala mer skatt gör det på frivillig basis. Inför en ny ruta på skattedeklarationen med benämningen ”frivilligt bidrag”. Vill man inte betala extra skriver man en nolla, vill man betala mer skatt fyller man i det belopp som plånboken tillåter eller belånar bostaden för att bidra. Alla blir lyckliga, hurra !

Jockmocksbussen


Tåget stannade med ett ryck. Jag klev ner på perrongen, ut i ett strålande solsken. Kylan bet lite i kinden, det gjorde inget, hela världsalltet öppnade sig med klar hög norrlandsluft. På skylten stod det Älvsbyn. Snabbt avfolkades stationsområdet, rökarna äntrade tåget och det rullade iväg norrut. Knatade iväg mot stationshuset, öppnade dörren till vänthallen. Inte en själ någonstans. Gick in på toaletten, borstade tänderna och tvättade hastigt av mig. Läste på biljetten: buss mot Jockmock avgång 09.15. Gick ut på gatan, hittade en nedriven skylt med texten Länstrafiken Norrbotten. Huruvida man skulle stå på höger eller vänster sida på vägen framgick inte, dock en hänvisning till www.lanstrafikennorrbotten.se. Plötsligt hörs ett avlägset dunkande, ljudet liknade det som kom ifrån fiskebåtarna i Västervik när jag var liten. Långt bort på raksträckan närmade sig sakta något rött. Ljudet tilltog i styrka när det röda fordonet närmade sig. Bilen var en röd Cheva pickup av 70-tals modell. I framsätet satt två bedagade norrbottningar som utan att dölja det stirrade intensivt på mig. När de passerade fortsatte chauffören att stirra ut genom sidofönstret samtidigt som bilen började avvika ifrån kursriktningen. När bilen var decimeter ifrån att tuffa av vägen girade den hastigt upp i färdriktningen igen. Bilen tuffade bort i horisonten och lugnet lade sig åter över Älvsbyn. Detta är en annan värld. Sällsynta fåglar stirrar man på. 10 minuter försenad ankom bussen. Jag äntrade den och visade mitt färdbevis. Chaufförskan tittade och sa sedan ”vars vill du gå av ?”. I Jokkmock svarade jag, ”men vars” ? sa hon. Jag stirrade oförstående på henne. ”Du kan säga till mig sen” sa hon och petade i en växel. Hon frågade alla som steg på samma fråga, de svarade t.ex. Storgatan, vid järnaffärn, eller ”någonstans vid Porjusgatan”. Vilken service, insåg jag, försök få en spårvagn i Göteborg att avvika ifrån rutten. Jag satt på sjätte raden i bussen. Längst fram satt 3 kvinnor. Ingen sa någonting på en lång stund. I Tväråsel stannade bussen plötsligt mitt ute på en öde myr. Inte ett hus så långt ögat kunde se. Ändå står där en kvinna i schalett. Hennes ålder är svår att bestämma, någonstans mellan 45 och 75. Med två viga gasellskutt hoppar hon på bussen. ”Fällforsen” säger hon. ”Ska hälsa på systern min, har int´sett ná sen de la om till högertrafik”. ”Då är det på tiden” svarar busschaufförskan världsvant. Kvinnans ögon plirar på de andra kvinnorna där framme, ”fint väder” säger hon. ”De ä inte sant” svarar en av kvinnorna på det där typiskt korthuggna Norrbottniska sättet. Tonen är en halv oktav för hög, nästan falsk, med ändå ren, på samma sätt som när Monika Zetterlund sjunger. Det lite nasala, men ändå kort avhuggna, som Visa från Utanmyra med kortare avhuggna avslut. Min nyfikenhet blir för stor, jag flyttar diskret två steg framåt i bussen för att kunna tjuvlyssna. Jag känner nu doften ifrån kvinnan, den är inte obehaglig men ändå pikant. Som ett fint vin med ett krescendo av aromer. Den här kvinnan har lärt sig att man inte slösar på det norrländska vattnet. Är man törstig kan man på sin höjd unna sig ett halvt glas iskallt vatten om dagen, inget slöseri. Tvättar sig gör man med kanna och fat. Hela kroppen nedsänks endast ett par gånger per år i vatten, då i Piteälven. Detta kan dock inte göras för ofta, man måste tänka på dem nedströms, de blir liksom känsligare desto närmare kusten man kommer. Risken är också stor att man lockar dit järv, björn och lo. Sådana bestar är säkrast att hålla borta. Det begränsade intaget av vatten gör att porerna endast producerar begränsade mängder svett och andra kroppsvätskor. Då i starkt koncentrat. Doften är aromatisk, man anar ett regelbundet men sällan tvättat kön, Roger Pontare, en stickande vinägerlik svettdoft som eggar alla receptorer i kroppen, man liksom häpet drar in luft, ungefär som om man sniffar på ammoniak. Det sägs att det var denna svettdoft som fick vikingarna att gå i spinn, när de gick  bärsärk i Bretagne. Man kan fortfarande se kvinnor med rött krulligt hår i dessa trakter. Umeå universitet har härlett dessa gener till Island och Sverige. Jag förstår att detta är unikt. Funderar en stund på att ringa Världskulturmuseet i Göteborg och tipsa om denna relik. Hennes doft borde konserveras så att framtidens människor också får uppleva denna unika norrbottniska kulturskatt.
Det blir tyst i bussen en lång stund. Vid Myrheden säger kvinnan plötsligt ”har du hört att Gilbert gömt brevlådan igen”. Jag spetsar öronen och får höra följande konversation (kom ihåg den korta avhuggna, en halv oktav förhöjda tonen):
-Int nu igen
-Han hade fått två räkningar samma vecka, han blev visst helt vild.
-Den nya brevbäraren hade kört in på gården och hittat brevlådan inne i ladugården, han la i posten där istället.
-Nääää
-Jo, när Gilbert upptäckte att han fått post i alla fall ringde han till Posten i Boden och skällde ut dem. Det är en mänsklig rättighet att slippa få post menade han.
-Det är inte första gången han tar in brevlådan. Förra gången sköt han med studsarn om den gula postbilen kom för nära huset. Då lyckades kommunalrådet Baggström prata honom tillrätta.
-Ja, och nu har Baggström gått hädan. Det var bara Baggström som kunde tala med Gilbert när han var på det humöret.
-Förresten är inte du fjölmänning med Gilbert.
-De säger det.
-Inaveln i Bredselstrakterna är vida kända. Ibland vet de inte ens vem som är mor till barnen.
-Jag tror jag är sjumänning mä han.
-Dessa gener.
-Undrar hur det slutar denna gång.
-Han tar nog sitt förnuft till fånga när utbetalningen av sjukpenningen uteblir.
-Mmmmm
-Nu ska jag av.
-Hälsa systera Di
-Det ska jag, om ho lever.
-Har du inte ringt och talat om att du kommer.
-Nä, det skulle bli en överraskning.
-Hej
-Hej

Jag satt som förstenad. Är detta nutid. Att detta var vildmark var solklart, det saknades mobilteckning, men att få uppleva detta. Jag log hela vägen till Jokkmock.