Norrlandstrilogin 3
Tåget stannade med ett ryck. Jag klev ner på perrongen, ut i ett strålande solsken. Kylan bet lite i kinden, det gjorde inget, hela världsalltet öppnade sig med klar hög norrlandsluft. På skylten stod det Älvsbyn. Snabbt avfolkades stationsområdet, rökarna äntrade tåget och det rullade iväg norrut. Knatade iväg mot stationshuset, öppnade dörren till vänthallen. Inte en själ någonstans. Gick in på toaletten, borstade tänderna och tvättade hastigt av mig. Läste på biljetten: buss mot Jockmock avgång 09.15. Gick ut på gatan, hittade en nedriven skylt med texten Länstrafiken Norrbotten. Huruvida man skulle stå på höger eller vänster sida på vägen framgick inte, dock en hänvisning till www.lanstrafikennorrbotten.se. Plötsligt hörs ett avlägset dunkande, ljudet liknade det som kom ifrån fiskebåtarna i Västervik när jag var liten. Långt bort på raksträckan närmade sig sakta något rött. Ljudet tilltog i styrka när det röda fordonet närmade sig. Bilen var en röd Cheva pickup av 70-tals modell. I framsätet satt två bedagade norrbottningar som utan att dölja det stirrade intensivt på mig. När de passerade fortsatte chauffören att stirra ut genom sidofönstret samtidigt som bilen började avvika ifrån kursriktningen. När bilen var decimeter ifrån att tuffa av vägen girade den hastigt upp i färdriktningen igen. Bilen tuffade bort i horisonten och lugnet lade sig åter över Älvsbyn. Detta är en annan värld. Sällsynta fåglar stirrar man på. 10 minuter försenad ankom bussen. Jag äntrade den och visade mitt färdbevis. Chaufförskan tittade och sa sedan ”vars vill du gå av ?”. I Jokkmock svarade jag, ”men vars” ? sa hon. Jag stirrade oförstående på henne. ”Du kan säga till mig sen” sa hon och petade i en växel. Hon frågade alla som steg på samma fråga, de svarade t.ex. Storgatan, vid järnaffärn, eller ”någonstans vid Porjusgatan”. Vilken service, insåg jag, försök få en spårvagn i Göteborg att avvika ifrån rutten. Jag satt på sjätte raden i bussen. Längst fram satt 3 kvinnor. Ingen sa någonting på en lång stund. I Tväråsel stannade bussen plötsligt mitt ute på en öde myr. Inte ett hus så långt ögat kunde se. Ändå står där en kvinna i schalett. Hennes ålder är svår att bestämma, någonstans mellan 45 och 75. Med två viga gasellskutt hoppar hon på bussen. ”Fällforsen” säger hon. ”Ska hälsa på systern min, har int´sett ná sen de la om till högertrafik”. ”Då är det på tiden” svarar busschaufförskan världsvant. Kvinnans ögon plirar på de andra kvinnorna där framme, ”fint väder” säger hon. ”De ä inte sant” svarar en av kvinnorna på det där typiskt korthuggna Norrbottniska sättet. Tonen är en halv oktav för hög, nästan falsk, med ändå ren, på samma sätt som när Monika Zetterlund sjunger. Det lite nasala, men ändå kort avhuggna, som Visa från Utanmyra med kortare avhuggna avslut. Min nyfikenhet blir för stor, jag flyttar diskret två steg framåt i bussen för att kunna tjuvlyssna. Jag känner nu doften ifrån kvinnan, den är inte obehaglig men ändå pikant. Som ett fint vin med ett krescendo av aromer. Den här kvinnan har lärt sig att man inte slösar på det norrländska vattnet. Är man törstig kan man på sin höjd unna sig ett halvt glas iskallt vatten om dagen, inget slöseri. Tvättar sig gör man med kanna och fat. Hela kroppen nedsänks endast ett par gånger per år i vatten, då i Piteälven. Detta kan dock inte göras för ofta, man måste tänka på dem nedströms, de blir liksom känsligare desto närmare kusten man kommer. Risken är också stor att man lockar dit järv, björn och lo. Sådana bestar är säkrast att hålla borta. Det begränsade intaget av vatten gör att porerna endast producerar begränsade mängder svett och andra kroppsvätskor. Då i starkt koncentrat. Doften är aromatisk, man anar ett regelbundet men sällan tvättat kön, Roger Pontare, en stickande vinägerlik svettdoft som eggar alla receptorer i kroppen, man liksom häpet drar in luft, ungefär som om man sniffar på ammoniak. Det sägs att det var denna svettdoft som fick vikingarna att gå i spinn, när de gick bärsärk i Bretagne. Man kan fortfarande se kvinnor med rött krulligt hår i dessa trakter. Umeå universitet har härlett dessa gener till Island och Sverige. Jag förstår att detta är unikt. Funderar en stund på att ringa Världskulturmuseet i Göteborg och tipsa om denna relik. Hennes doft borde konserveras så att framtidens människor också får uppleva denna unika norrbottniska kulturskatt.
Det blir tyst i bussen en lång stund. Vid Myrheden säger kvinnan plötsligt ”har du hört att Gilbert gömt brevlådan igen”. Jag spetsar öronen och får höra följande konversation (kom ihåg den korta avhuggna, en halv oktav förhöjda tonen):
-Int nu igen
-Han hade fått två räkningar samma vecka, han blev visst helt vild.
-Den nya brevbäraren hade kört in på gården och hittat brevlådan inne i ladugården, han la i posten där istället.
-Nääää
-Jo, när Gilbert upptäckte att han fått post i alla fall ringde han till Posten i Boden och skällde ut dem. Det är en mänsklig rättighet att slippa få post menade han.
-Det är inte första gången han tar in brevlådan. Förra gången sköt han med studsarn om den gula postbilen kom för nära huset. Då lyckades kommunalrådet Baggström prata honom tillrätta.
-Ja, och nu har Baggström gått hädan. Det var bara Baggström som kunde tala med Gilbert när han var på det humöret.
-Förresten är inte du fjölmänning med Gilbert.
-De säger det.
-Inaveln i Bredselstrakterna är vida kända. Ibland vet de inte ens vem som är mor till barnen.
-Jag tror jag är sjumänning mä han.
-Dessa gener.
-Undrar hur det slutar denna gång.
-Han tar nog sitt förnuft till fånga när utbetalningen av sjukpenningen uteblir.
-Mmmmm
-Nu ska jag av.
-Hälsa systera Di
-Det ska jag, om ho lever.
-Har du inte ringt och talat om att du kommer.
-Nä, det skulle bli en överraskning.
-Hej
-Hej
Jag satt som förstenad. Är detta nutid. Att detta var vildmark var solklart, det saknades mobilteckning, men att få uppleva detta. Jag log hela vägen till Jokkmock.
Kommentarer
Trackback
