sneckenstrom

Julen är speciell och viktig för många människor. Har förstått när jag pratar med andra människor att min syn på julen är lite speciell. När man har barn är det viktigt att fira jul, det är för deras skull. Det är också viktigt att fira jul för leksakshandlarna, elektronikhandlarna, korvhandlarna, grisuppfödarna, grönkålsodlarna m.fl. skull. Det gäller ju att det blir en riktigt kommersiell jul, en scheissebillig jul. Fira en bra jul, endast 9998 kr. Var har Jesusbarnet tagit vägen ? Slädar, sparkar, vargskinnspälsar och julgröt verkar höra till det förgångna. Endast glöggdoft verkar finnas kvar, traditionsenligt. När jag var liten firade vi en traditionsenlig jul på vårt sätt. Jag skall nu berätta om när mamma försökte bryta en god gammal tradition, hujeda mig !

Juldagsmorgon började oftast vid niotiden med en rejäl frukost. Stekt ägg, prinskorv, julskinka, aladåb, tunga och kalvsylta stod framdukad när pappa vrålade ”maaaat, vi har bråttom”. Huset stod pyntat med girlanger, nya julgardiner, vit filt mellan fönstren i matkällaren fanns olika sorters öl, julmust, Fernet Branca, OP Andersson, grön Chartreuse ibland även gul, cognac, whiskey och det viktigaste av allt: Strega. Strega går som en grön tråd genom alla ungdomens jular, man kanske skall säga en gul tråd istället. Nåväl, alla delikatesser spolades snabbt ned med kaffe och choklad. Här var det bråttom. Med militära kommandon lastades bilen med såg, yxa och en liten släde. Klädseln inspekterades under en liten militär uppställning utanför garaget. Mamma först med minkpäls, rävmössa och passande högklackade skor. Hon var även insmord i ansiktet med Oil of Ulay. Läpparna var noggrant infärgade och kammat, papiljotterna var urtagna. Syrran iklädd sin varmaste kofta samt gummistövlar och jag i min svarta skinnpajj. Detta år lastades hela det stiliga sällskapet in i pappas bajsbruna Mercedes 240 diesel. Denna bil trodde jag länge skulle bli vår sista. Många böner lästes tyst i denna bil under pappas omkörningar. 58 hästkrafter i 2,5 ton plåt ifrån Stuttgart ger inte någon enorm acceleration. Pappa utövade därför en egen körteknik som i princip innebar att gaspedalen var pressad emot durken under hela färden. Endast hinder som älgar, äldre damer och ordningsmakten kunde få min fader att skicka en signal ifrån förlängda märgen ned till gaspedalsfoten så att farten avtog något. Många trafikanter fick i panik kasta sig åt sidan medan bilen långsamt passerade en långtradare på vänster sida genom en skymd kurva. Detta fordon om det fortfarande finns kvar torde nästan vara lika heligt som Skara domkyrka. Lika många uppriktiga böner om nåd tror jag inte lästs i någon kyrka som i detta fordon. Detta under att min far med stel blick, krampaktigt kramades ratten stirrat ut genom framrutan med stelt höger ben. När man efter nästan en minut tiggt och bett på vänster sida om ett ekipage från ASG och bilen långsamt styr tillbaka på rätt sida känns det nästan som att återuppstå ifrån det döda. Tror att mina tankar om att läsa teologi föddes i den bilen. Det stiliga sällskapet satt nu på julaftons förmiddag inlastade Mercedesen. Motorn hostade igång och färden ställdes mot närmaste skogsområde med gran. Radion ställdes in och julmusik strömmade ur högtalarna. Detta var innan Carola och Peter Jöback whalat sönder alla julmelodier, det gick att sjunga med och tralla utan att rösten bröts i falsett i ett hopplöst försök att sjunga med någon kyrkokör med såsomihimlenkomplex. Mellan julmelodierna talade Hasse Tellemar med lugn röst till oss. Detta år styrdes resan mot väster. Färdriktningen gick i fyraårscykler, d.v.s. att det var fyra år sedan vi sist åkt mot väster. Torphyttan passerades och det första lite avskilda skogsområdet närmade sig. Detta året var det glashalt. Det hade varit många minusgrader under lång tid och sedan hade det regnat. Skogsvägarna var isbanor. I ett litet skogsområde i närheten av Järnboås hittade den kräsna gruppen en fin julgran. Under diktatoriska former beordrades yxa och såg fram varvid sällskapet vadade in i skogen. Skorna fylldes med snö och mammas frisyr förstördes av nedfallande snö. Pappa som utbildat sig på skogsmästareskola gav högljudda instruktioner under det att jag på alla fyra frenetiskt sågade i den stackars granen. Granen föll som en fura med mig under. Granen lastades på släden under det att jag fick ta emot kritik om att snittet inte låg rätt. En lång föreläsning följde nu om skogsvård. Radion spelade Räven raskar över isen då Mercedesen stånkade uppför en lång backe, pappas föreläsning hade precis avslutats med ”Amen”. Plötsligt ändrades motorns ljud, däcken började slira och hastigheten avtog. Bilen började glida baklänges på sidan nedför den ishala backen. Hastigheten ökade under det att mamma började yla ”iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii”, syrran ylade ”aaaaaaaaa”. Pappa försökte hjälplöst vrida ratten i olika riktningar, en liten svettpärla pressades fram när han skrek ”håll i Er, vi sjunker”. Bilen gled av vägen och hamnade hängande ner i ett dike. Alla försök att komma loss var lönlösa. Detta var på den tiden då det inte fanns mobiltelefoner. Här satt nu fyra personer i en bajsbrun Mercedes med en gran som stack ut ur bakluckan. En bil närmade sig efter en stund. På sidan stod det ”Skogsmästare”. Pappa fick nu något religiöst i blicken samtidigt som han pressade fram ”helvete”. Den barske mannen klev ur samtidigt som han intensivt stirrade på granen som hängde ut ur bakluckan. Han gick fram till pappa och frågade var vi köpt den. Intensivt kände jag att detta var orätt. Jag hörde inte vad pappa svarade. En bit ifrån såg jag och syrran hur pappas mun oavbrutet rörde sig. I början med visst gestikulerande, nästan på franskt manér. Efter en kvart av munrörelser ifrån min pappas sida fick mannen något tomt i blicken. Han började nu röra sig lite försiktigt baklänges samtidigt som han stirrade hjälplöst mot sin bil. Efter ytterligare en halvtimme hade han dragit upp Mercedesen på vägen, bockat och önskat oss en trevlig resa hem. Det sista jag hörde innan pappa snabbt slog igen dörren var ”kör försiktigt”. Pappa stämde nu upp i Evert Taubes lilla sång ” Du lilla gran så söt och fin, du luktar kåda och terpentin. Vill ingen ha Dig så får jag ta Dig.........”. Sången fortsatte under hela vägen hem med endast avbrott med utrop såsom ”så ska slipsten dras” eller något annat passande som jag nu glömt. Hemma påbörjades nu julstöket, lite försenat. Granen pyntades raskt och traditionsenligt gick proppen när mamma satte på dammsugaren för att ta bort granbarr. Traditionsenligt kalabalik utbröt då ingen i julmörkret kunde hitta passande propp. Efter att jag skickats till macken för att köpa proppar kunde nu julen fortsätta.

Påföljande år då aladåb, skinka, tunga mm. intagits på julaftons morgon och vi gjorde oss redo för att i år åka österut kom chocken. Mamma meddelade allvarsamt att hon i smyg köpt en gran. Hon hade kört hem den på cykeln i smyg. Pappa, syrran och jag tittade chockade på varandra. Vad i helvete. Så kan man inte göra. En tradition är en tradition. Pappa uttryckte sin vrede över danska julgranar och deras okunskap inom skogsnäringen. Han framförde också synpunkter över granhandlarnas girighet och brist på seriositet. Enligt rykten var många på gränsen till kriminella. Syrran menade att mamma inte förstod allemansrätten. Det hela slutade med total polsk riksdag. Jag, syrran och pappa åkte ut och ”hämtade” en gran traditionsenligt, under tiden pyntade mamma den inköpta. Detta år gick inte proppen. Nu var två traditioner brutna. Året efter vågade inte mamma köpa gran, färden gick norrut. I området kring Snuggan hämtades en gran. Den pyntades och när barren skulle sugas upp gick proppen. Ordningen var återställd. Traditioner skall hållas och hör sen !

God Jul önskar jag Er allihopa.