Lita inte på feminister som ser ut som karlar.......

Jag hade länge gått med hosta och blev ofta sjuk. Min hustru beordrade mig till doktorn. Hon ringde och beställde tid eftersom jag inte klarade av den idiotiska telefonkön till sjukvården. Man kunde på den tiden få vänta upp till 40 minuter i telefonen. För att orka få vård var man tvungen att vara frisk. Bra sätt att gallra ut de allra sjukaste och slippa dessa på de lokala vårdcentralerna. När man  är nära döden beställer man ambulans och är man ensam avlider man tyst i hemmet för senare leverans till krematoriet, enkelt och geschwint. Nåväl, hustrun ordnade en tid på vårdcentralen i centrum på morgonon dagen efter. Vid ankomst i luckan meddelade jag min ankomst. Med anledning av tidigare erfarenheter meddelades sköterskan i luckan att klockan var 09.13 och att min tid var 09.15. Då tid är pengar kommer jag endast att vänta 15 minuter och sedan kräva pengarna åter. Min tid är fanimej lika mycket värd som någon doktors. I väntrummet fanns ett anslag om en forskningsundersökning på Sahlgrenska kring diabetes. Man sökte personer i min ålder med släktingar som hade diabetes. Man skulle anmäla sig hos doktorn. Profilen stämde på pricken. 09.28 öppnades dörren av en kortsnaggad kvinnlig doktor. Hennes utseende fick mig att rygga tillbaka. Det lyste militant feminist om henne, å här i efterhand påminde hon Tina Rosenberg. Hon granskade mig kritiskt uppifrån och ner. Hon frågade vad det var för fel på mig. Jag förklarade att jag ofta var kraftigt förkyld, hade andnöd och fick vansinninga hostanfall som inte gick över. Hon lyssnade på lungorna och skrev ut penicillin och någon form av kraftig hostdämpare. Hon ordinerade mig också att ta treo. När allt var färdigt hänvisade jag till anslaget ute i väntrummet och att jag ville delta. Hon tittade på mig och sa att det fick jag komma tillbaka med en annan gång. Frågade då om det var rimligt att komma en gång till och dessutom betala 125 kr endast för detta. Då frågade hon mig ilsket " gillar du blodiga biffar med bearnaisesås" ? Va, sa jag. Gillar du blodiga biffar med bearnaisesås, upprepade hon. Hela hennes stora skrivbord var fullt med skit. Fotografier, läppglans, pärmar, dator, kaffekoppar och böcker i olika färger. Dessutom en vas som såg riktigt dyr ut. Jag fick en nästan obetvinglig lust att välta hennes feta skrivbord rätt i hennes stela feministnuna. Vi granskade varandra me avsky, jag sneglade girigt på hennes skrivbord. Tystnaden bröts av min röst som sa " är du inte riktigt klok kärring eller försöker du vara rolig, svara". Hon insåg sitt övertramp och meddelade myndigt att hon skulle anmäla mig. Jag gick ut genom dörren och smällde igen den med ett öronbedövande brak. Personerna som satt i väntrummet  hoppade högt och stirrade på mig. Jag snurrade med fingret runt örat och pekade på feministsvinets dörr. De såg vettskrämda ut. Hemfärden gick via apoteket för att införskaffa utskrivna recept. Medicinerandet startade pronto ! Ingen tid att förlora.
Dagen efter skulle jag ha möte med en ny rederikund samt deras kund i sin tur. Det gällde ett jätteviktigt lagringsavtal som passade oss perfekt. På morgonen försov hela familjen sig. Kaos, in i duschen, en snabb kopp kaffe och sedan ner till garaget för att hämta bilen. Nere på gården har någon djävul parkerat sin röda bil mitt framför mitt garage. Fanns inte en chans att få ut bilfan. Pulsen bultade, blodtrycket gjorde att öronen kändes som de skulle explodera, det värkte i bröstet och andningen var extremt ansträngd. I nästa trappuppgång var dörren uppställd med en kvast, aha. Med snabba steg for min kropp in genom dörren, ingen där. Då hördes ett ljud längre upp, med gazellsteg, två, tre trappsteg i varje steg äntrade jag uppför. På fjärde våningen började andningen bli smärtsam. På sjätte våningen skrek min kropp efter syre, ingen luft kom liksom in. Sittande i trappen upp till vindsvåningen satt en jävla hantverkare och åt smörgås. Jag stoppade och granskade honom. Han kikade så där likgiltigt som bara en lat jävla hantverkare kan medans klockan tickar, han tog en klunk kaffe ur en termos. Jag pipskrek till han " är det din jävla röda bil som står där nere ?". Jepp, svarade han. Då har du tre sekunder på Dig att flytta den, svarade jag. Nackhåren löddrade sig av svett som på en gammal märr på en lite för hård skogskörning. Lugna dig, svarade han. I helvete heller skrek jag och fortsatte sedan med en lång harang om att hantverkaredjävlar är lika lågt stående varelser som amöbor. Nu fick han fart, han rantade ner för trapporna med mig i hälarna som gjorde att han hela tiden måste öka farten. Bägge två for ut genom entrén i raketfart med mig skrikande "öka". Väl nere pekar jag på bilen och gapar "flytta på den". Han tittar på mig och säger, det är inte min bil, det är min bil och pekar på en annan röd bil. Helvete ! Nu började den fan hetsa och begära  en ursäkt. I helvete gapar jag. Har du inte gjort något så kommer du att göra något så nu har du fått skället i förskott, hantverkaredjävel. Jag tar också några kliv emot han för att försärka försvaret. Anfall är bästa försvar. Han backar och piper iväg svärandes med långa ilskna blickar mot mig. Efter denna urladdning försvann all energi. Mina tankar kretsar kring Jesus födelse, fotosyntesen och andra livsviktiga faktorer. Det blev totalt tilt. Två hantverkare snubblar förbi och äntrar den bil som blockerar mitt garage. De vinkar glatt när de far iväg. Jag tar bilen och far till mitt möte. De två herrarna är lite irriterade över min försening men mötet går bra. När vi nästan är klara får jag ett rysligt hostanfall, jag får springa till toaletten. Jag hostar så intensivt att det känns som hjärnan skall lossa. Det slutar inte heller. Vet inte hur länge det håller på men efter en stund kommer en medarbetare och berättar att kunderna gått och att de tyckte jag skulle åka till doktorn. De hade hört mina rysliga hostningar. Vi fick kontraktet, det gick bra, men det visste inte någon då. Dagen på kontoret fortsatte med dessa rysliga hostningar. Det pep och rosslade i mina lungor. Till slut kom en annan medarbetare och sa att nu orkar de andra inte höra på längre, åk hem avslutade han. Sakt och gjort, hostningarna fortsatte med ökad frenesi hemma. Till slut ringde jag svårdcentralen. De svarade snabbt, sköterskan i luren lyssnar på mig och säger att det inte låter bra. Hon frågar vilken medicin som ordinerats. Snabbt konstaterar hon att medicinen är astmaframkallande och att jag omgående skall åka till sjukhus. Det visar sig att jag har fullt utvecklad astma och att detta måste medicineras. Några veckor senare mådde jag bättre än på flera år. Humöret blev dessutom markant trevligare....lyd mitt råd, lita aldrig på en feminist som försöker se ut som en karl.


RSS 2.0